fredag 28 oktober 2011

Greta's lost and found

I have often wondered what could be the most satisfying experience: To be a film researcher and sit through a session of old film reels at the Moscow film archives, and suddenly realize that you're watching the beginning of an old, hitherto lost film with Greta Garbo?
Or to sit at your desk at the Swedish Film Archives and one day you receive a call from Poland informing you that a film by legendary silent film maker Mauritz Stiller has been found in a Polish church!

None of this actually happened to me, but to film professor Jan Olsson and the head of the Swedish Film Archives, Jon Wengström. Yesterday, Jon Wengström told us all about it at a screening of these two films at Filmhuset in Stockholm - or rather one film and one fragment. 

And then we saw Mauritz Stiller's "Brother Against Brother" ("Gränsfolken") from 1913 and around 11 minutes from Victor Sjöström's "The Divine Woman" with Greta Garbo and Lars Hanson.


This is a still from the beginning of the film, with the main actors, from left, Egil Eide, Edith Erastoff and Richard Lund. Eide and Lund play two brothers, who are in love with the same woman, played by Edith Erastoff. They wear Russian costumes in a film about the tragedies of war in the unnamed distant East - Stiller was a Russian Jew, born in Helsinki, so he might have thought about the very real conflict between Russia and Finland. All three actors became famous in Sweden during the golden silent era. Egil Eide, who was Norwegian, returned to the Norwegian stage around the time when sound came to the movies. Richard Lund continued acting in films, doing mostly bit parts and character roles, and actually had a remarkable career that lasted 50 years. Edith Erastoff married the other great movie director of the period, Victor Sjöström, and eventually retired from the screen.  

And here they are, in a film filled with drama, emotions, amazing battle scenes, beautifully staged scenes set outside Visby, on the island of Gotland, and a heartbreaking ending where Edith is left alone, crying over the graves of the two brothers. There is a great moment of silent screen acting, when Robert Lund has been captured and denounced as a spy. He holds his head high, proud of who is is, then, as he slowly realizes that his own brother will be his executioner, his body slowly caves in, he turns into a broken man.

The script was loosely based on a story by Emile Zola and it was Stiller's sixteenth (!) film in his second year as a film maker at Svenska Bio, the Swedish company that later became Svensk Filmindustri. The newly restaured version that I saw yesterday was tinted, just like the original, and the captions had been recreated to look just like they would have, during the original screenings in 1913. This film was a huge success and sold in 41 copies to a long list of countries, among them the USA where it got the title "Brother Against Brother".


And then to the the main attraction, or at least to an old Garbo-fan like myself: the amazing scenes from the lost Garbo movie "A Divine Woman". They are from the beginning of the film, no titles, and with Russian captions and translated, thanks to computers, to Swedish. The scenes are about two lovers, a woman and a soldier, played by Garbo and Lars Hanson, who meet for the last time before he goes off to service.

The scene is set in Paris, there is a glimpse of roof tops through Garbo's window but thank god no Eiffel tower is in view. She is both excited to see him and mad at him for leaving. He is worried about the time, there is a shot of a peculiar clock several times, which Garbo has been fiddling with before his arrival. I assume she is trying to cheat time, and he can't make up his mind if he wants her to or not. There is also an older woman, played by Polly Moran, who makes several remarks about Paris being full of soldiers, as if to say that this lover's meeting has nothing special and tomorrow both of them will have forgotten each other. But both Lars Hanson's and Garbo's faces tell a different story. Their love is true.

Then the fragments end and we are told that there is another short scene saved from this lost film. It has been in the Swedish Television's archives for many years and now we get to see this too, a mere 45 seconds from much later in the film:The soldier, Lars Hanson, is back. Apparently he has suffered, while she, Garbo, has become an elegant lady, in the middle of a party, wearing a silky dress with rather ridiculous ornaments around the ears. She tries to kiss him but he recoils and her hands, she has long, sharp nails now, stiffen...

And that's all. Later I read in on of my books about Garbo that the film "A Divine Woman" was a fictional tale about the great Sarah Bernhardt, an actress enshrined in legend and mystery much the same way Garbo would later be - and already was at the time of this film. In 1928, Garbo made this film in Hollywood with two compatriots: Lars Hanson and Victor Sjöström. This was the only time that she ever worked with Sjöström. Stiller had gone home to Sweden where he died shortly afterwards. Hanson and Sjöström would soon also go back to Sweden.

Much has been made of Garbo's unhappiness, her long, lonely life... But here, in these short scenes, she is happy, she laughs, she is vibrant and funny and young and very, very much alive.

fredag 21 oktober 2011

När jag dricker mitt kaffe...

Jag älskar kaffe.
Varje dag älskar jag att ta fram kaffekokaren, mala kaffebönorna, mäta upp vattnet och de malda bönorna och sedan vänta tills den ljuvliga doften av nybryggt kaffe sprider sig i mitt kök.

Men jag kan inte låta bli att tänka på filmen White Material, och på Isabelle Hupperts trötta, härjade ansikte, i rollen som kaffeplantageägarinnan. Det är ett hårt arbete, att få fram dessa vackra, mörkbruna bönor till oss lata kaffedrickare i det rika Europa. Filmen Whita Material är helt fokuserad på Huppert och ett par mardrömslika dagar i hennes rollkaraktärs liv när allt står på spel, hela hennes liv, hennes familj och livsverk. Man kan inte annat än tycka synd om henne, för det är ju i allafall isabelle Huppert - en av mina favoritskådisar.

Men vänta nu - vad handlade filmen om egentligen? Om kaffet - kaffets väg från det blodbesudlade Afrika till mitt rena, fina kök i Nacka. Något om vår vitemansskuld gentemot invånarna i ett land som bara får hantera dess naturliga rikedomar, odla dem, skörda dem, bära dem, men aldrig njuta av dem.

Jag dricker mitt kaffe och skäms lite. Och noterar att på bilden som jag hittade ur filmen borde det vara tvärt om: en svart kvinnas blick borde fixera mig, medan Isabelle tittar bort...

torsdag 13 oktober 2011

En höstkväll i Stockholm för 70 år sedan...


Gudrun Brost och Arnold Sjöstrand i Det sägs på stan
Flaxande bilder. Avhuggna repliker. Rena rappakaljan. Vimsigt bildkaos. Vaxkabinett och grand guignol. En överspänd konstnärlig vilja. Surrealistisk och patetisk. Förvirrande bildmontage med bildövergångar som inte följer några mänskliga associationsbanor... Den sämst klippta film som på länge visats offentligt i Sverige...

Vem kan motstå en film som beskrivs så? Jag läser med stigande förundran recensionerna av Per Lindbergs Det sägs på stan som hade premiär idag för 70 år sedan, den 13 oktober 1941, på biografen Riviera i Stockholm. Regissören hade den osannolika oturen att ha premiär samma kväll på två filmer - den andra filmen hette I paradis - vilket ironiskt namn! - och i båda fallen blev det fiasko. Per Lindberg (1890-1944) gjorde aldrig mer någon film. Han dog i själva verket två år senare, efter en av de märkligaste ödena i svensk film-, teater och radiohistoria.


Det sägs på stan handlar om en mystisk brevskrivare som sprider giftiga sanningar om människorna i en svensk småstad. En panik över att bli avslöjad växer till en regelrätt tsunami av hemligheter. I filmen förekom en lång rad kända skådespelare, som Gudrun Brost, Arnold Sjöstrand, Marianne Löfgren, Bengt Ekerot, Hilding Gavle och senare tiders filmentusiaster kan upptäcka en ung Arne Mattsson, filmregissören, i en liten roll som "kund i urbutiken". Filmen var en lågbudgetfilm, inspelad i Nyköping på blott 21 dagar, och helt uppenbart ett projekt som regissören Lindberg hade längtat efter att få göra.

Det sägs på stan var en film med mycket speciella ambitioner, både berättarmässigt och filmtekniskt. Det var en film utan hjälte eller hjältinna men med ett helt kollektiv som huvudperson. Lindberg hade tillsammans med fotografen Harry Hasso konstruerat en kamerakran för att skapa det febrigt rörliga bildspråk, det som senare beskrevs som "flaxande bilder".

Det som också klagades på i recensionerna, att replikerna hade huggits av mitt i, så att man inte kunde höra exakt vad folk sa, kanske var det också en del av den konstnärliga visionen? Filmen handlade ju om skvallrets makt och ryktesspridning i en liten svensk småstad. Gick det inte att se Det sägs på stan som en allegori över det svenska samhället, det Sverige som enligt en del vände kappan efter vinden, mitt de grymma vindar som blåste i början av 1940-talet?

Jag har inte sett den här filmen, men jag har alltid varit nyfiken på den. Det är en av dessa filmer som är som en lök, eller snarare, som har ett rykte omkring sig, dels för att den, som i det här fallet, gjorde ett så grundligt magplask hos den samtida publiken, dels för att den inte visas särskilt ofta. Det sägs på stan är med andra ord en av dessa "films maudits", bortglömda, borttappade, bortdribblade filmer i filmhistorien som förtjänar en omprövning - att bli sedd med nya, andra ögon.

De där fyrtiotalskritikerna lyckades i varje fall med en sak: De väcker en omedelbar lust att göra en bedömning med egna ögon. Var det verkligen så illa? Kan filmen ha blivit orättvist dömd? Finns det ett guldkorn att upptäcka här?
Jag tror det, och tids nog kan vi bli fler som bedömer saken, närmare bestämt den 22 mars 2012. Men jag återkommer till det.

Tills dess kan man ju fundera över en mer sentida betraktares omdöme av Per Lindbergs sista film, upphittat på nätet: Det sägs på stan är "en berättelse om rädslan om att bli utpekad, avslöjad eller förtalad, den därpå följande misstänksamheten och den alltid aktuella tendensen att tro på rykten och anta det sämsta om folk. Allt mot bakgrund av nazismen och kriget. Manuset har sina svaga punkter, men på det hela taget en alltför okänd film."