Snow White's guilt

Is this girl really innocent?

Actually, it's in your face. If someone is called Snow White and everything about her is immaculate, pure and innocent, you must ask yourself what it is that she is hiding. I am not saying that everyone who boasts these characteristics is evil, but let's take a thorough look at Snow White. Who is she? Why does she have to leave the castle? What is she running away from? Who is she running away from? What has she done?

Disney's Snow White is the mosty boring heroine, even compared to later Disney princesses like Cinderella or Jasmin. Snow White was made out of soft and round pencil strokes and her movements were based on an actual dancer named Marge Champion who later also modeled for the characters of the Blue Fairy in Pinoccchio and one of the dancing hippos in Fantasia. (Marge Champion can later be seen in real life as a dancer in several MGM-musicals of the 50s). Her voice belonged to a young Italian singer called Adriana Caselotti who was kept on a very tight leach by Disney, in fact her career after Snow White was reduced to nil. 

Marge Champion as Snow White.

Disney's Snow White is a very controled character, a young girl who seems perfectly at ease inside the box (or the cell) that she has been assigned to live in. In fact, she never, not even during the nightmarish flight through the woods, steps out of line. She is the perfect picture of total submission, at her best when she teaches the dwarfs how to clean themselves and behave. And thus, as a character in a cartoon, the place where anyone can become anything, Snow White never transcends the paper doll.

This has always struck me as strange. The real magic behind Disney's Snow White has always seemed to me to be about soemthing else, something unseen, hidden behind all that perfection and smoothness. What about Snow White's guilt, for instance. What has she done? Why does she have to run away?

Well, of course, there is the Stepmother, the woman married to Snow White's father who is jealous of Snow White's beauty. The Stepmother apparently had a name in the Disney film: Grimhilde. And she looked evil enough, both before and after the potion called "Sleeping Death" that she so dramatically swallows, clearly inspired by the previous Hollywood versions of Doctor Jekyll and Mr Hyde. Grimhilde turns into an evil old crow in order to trick Snow White to eat the poisonous apple. But will she, Grimhilde, ever be able to retreat back into her beautiful self again? The story never tells, and we will never know as Grimhilde tragically dies in the end. I've always felt a little sorry for her, the ugly old hag, who smiles so mischievously directly at us, as if wanting to make us her accomplice. Remember, she sacrifices her own beauty in order to kill Snow White. So, is the story really about who is the fairest of them all?

The brave witch?

In the two new film versions coming out this spring, the evil stepmother is played by Julia Roberts and Charlize Theron, two beautiful actresses in their prime. I am clearly not the only one puzzled by the motives of the "evil" stepmother. But is she really that bad? The Stepmother is a tough part to play, replacing Snow White's dead mother and literally stepping into her shoes, the Queen's shoes. And why doesn't the king ever step forward to save his own daughter? In the Grimm story, and the Disney film, the king is just not there, the third side of the love triangle, the elusive prize that both women are fighting for.

Julia Roberts and Charlize Theron facing a cruel fate.

Yes, that is what I am driving at: they are both fighting for the love of the king, Snow White and her stepmother Grimhilde. And why does Snow White has to be banished from the castle? Because of her love for her father, the kind of incestuous love that threatens the new marriage of the king. The king needs to rule and he needs a queen by his side who is strong and forceful, like Grimhilde. But he can't rule as long as he wants to marry his daughter, Snow White.

This incestuous motive in Snow White has been effectively quenched in the Disney version of the tale, and all subsequent versions as well. But like all fairy tales it survives in different stories, and in the French tale of Peau d'Ane (Donkey Skin), it is easy to recognize the story of Snow White in disguise: In the French story, she is a princess who is actually threatened by incest, her father being incapable of loving anyone else after the death of the queen. It will be up to a good fairy mother this time, to save the princess by hiding her underneath a donkey's skin, until the time is right to make her reappear again.

There is a wonderful and strange film version of this story as well, from 1970 by Jacques Démy. I am thinking of the film Peau d'Ane, of course, with the wonderfully perverse Catherine Deneuve in the title role. Delphine Seyrig plays the resourceful good fairy mother, who steers everyone away from catastrophy with both some magic and a good sense of humor. If only Snow White's poor stepmother could have done the same!

Stepmother telling off evil daughter in Peau d'Ane.

Skvallerbytta ...bing... bång

En melodi rinner genom mitt huvud. Den är vacker och rytmisk, men samtidigt skrämmande och repetitiv. Lockande - som en vårvind som för med sig doften av nyutslagna blommor och hopp och löften om en härlig, varm framtid. Men också  pockande och oundviklig som en vårflod. Inget kan stoppa den. Den måste fram.

Det är också en bild av skvaller och hur skvallret tar sig fram, som eld och vatten, förklädd till vårvind och sanning. Så här kan det se ut: en kvinna får ett brev, öppnar det och segnar ner. Innan hon dör hinner hon säga några ord, som om orden bokstavligen drog kraften ur kroppen på henne: "Här står det att..."

Så börjar Det sägs på stan, filmen som avslöjade så obehagliga sanningar och retade gallfeber på sin samtid att ingen ville se den. Och så blev det regissören Per Lindbergs sista film. Han dog några år senare vid 54 års ålder. Året var 1941, vårt grannland Tyskland hade tagit strupgrepp om Europa och vi visste inte om vi stod näst på tur. Skräcken var ett faktum, trots att vi försökte leva så normalt som möjligt, trots inkallelseordrar och ransoneringskort.

Nere i Frankrike förberedde sig den franske regissören Henri-Georges Clouzot för att göra film för det nazistiska filmbolaget Continental-Film, som på order av Goebbels hade startats i Frankrike. Ordern gick ut på att göra skräp och fluff för den franska publiken. Det märkvärdiga är att Continental-Film lyckades med bedriften att mitt under ockupationen göra några av den franska filmhistoriens vackraste filmer. En av dem är Clouzots Le Corbeau. Den spelades in i den lilla staden Montfort-l'Amaury, strax norr om Paris, och Pierre Fresnay och Ginette Leclerc speade huvudrollerna. Filmen handlade om hur staden attackeras av en anonym brevskrivare som under siognaturen "le corbeau" avslöjar sanningar och sprider lögner om invånarna i staden.

Stopp! säger ni nu. Det där låter ju precis som Per Lindbergs film, Det sägs på stan. Men Clouzots film gjordes 1943 och hans film hade inte svensk premiär förrän 1948. Omöjligt att Per Lindberg skulle ha känt till Clouzots film, även om manuset, av Louis Chavance, låg färdigt redan i slutet av 1930-talet. Och Clouzot? Hade han sett Lindbergs film? Föga troligt, filmen var ju ett fiasko och togs ner från biograferna redan efter ett par dagar.

Ändå är de så lika. Dessa två filmer handlar om exakt samma sak: en hemlig brevskrivare sprider panik i en småstad med hjälp av anonyma brev. Båda filmerna väljer att skildra ett kollektiv, det fins inga huvudpersoner - även om Pierre Fresnay, i rollen som den mystiske läkaren Dr Germain, och Arnold Sjöstrand, i rollen som den plågade läraren Martin Bilt båda ges en viss air av hjälte. Och i båda filmerna är det två kvinnor som får agera syndabock: den fula och korpliknande sjuksystern Marie i Clozots film, och den milda, lite naiva kokerskan Jeanette i Lindbergs film, utsökt spelad av Marianne Löfgren.

Båda filmerna använder sig av ett bildspråk djupt förankrat i verfremdungseffekt, sneda vinklar och skarpa skuggor, städernas ådlerdomliga arkitektur används för att skjuta bort, inte skydda - i den svenska filmen är det Nyköping. Arvet efter den tyska expressionismen och fotografer som Karl Freund, som exilerades till Hollywood och gjorde skräckfilm, väger tungt i Lindbergs och Clouzots film. De vill att vi ska uppleva, känna, hur skräcken sprider sig och slår rot i än den ena , än den andre, hur vi ska känna att vi är förföljda, bevakade, aldrig fria, och hur polisens fasta grepp på våra armar, när vi arresteras, kommer att kännas som en befrielse.

Skvallerbyttor. Olyckskorpar.  Sanning som dödar. Hur kan ord vara så farliga? I den svenska filmen kallar sig brevskrivaren för "Veritas", ett namn som om och om igen uttalas fel av människorna i staden, som ett slags motstånd mot den stormvind som orden utlöser, men som därmed också tycks ge Veritas vatten på sin kvarn: De är blott en obildad hop, knappt ens värda det bläck som Veritas ödslar på dem!

Än är inte sista ordet sagt om dessa två remarkabla filmer....