"Ondska är bara en sorts oförmåga."

På mitt nattygsbord ligger en bok som Daniel redan har läst: "Himmelsdalen". Det är Marie Hermansons nya roman och han säger att den är mycket bra. Jag är full av förväntan för jag tycker hemskt mycket om Marie Hermansons författarskap. Redan hennes första bok, novellsamlingen "Det finns ett hål i verkligheten" som kom ut 1986, gjorde ett djupt intryck på mig. Sedan tycker jag bäst om "Musselstranden", "Värddjuret" och "Mannen under trappan". Den nya romanen handlar om ett tvillingpar, och om svek och bedrägeri i en germansk alpmiljö som helt klart är inspirerad av Thomas Manns "Bergtagen". Hon inleder sin roman med ett citat av Bertolt Brecht: "Ondska är bara en sorts oförmåga".

Och plötsligt måste jag lägga ner boken och titta ut på den slösande vackra höstdagen som omger mig. Jag kommer att tänka på en annan bok som också ligger på mitt nattygsbord. Men den är mycket svår att läsa och jag läser den i små, små bitar, som en bitter medicin som jag vet är bra för mig, bara jag orkar ta den. Det är Laurence Rees "Auschwitz" och på 375 sidor berättar han historien om denna dödsfabrik som de flesta i min generation vet något om. Men vad vet de som är yngre? Vad vet mina barn?

Jag var åtta år när jag hittade Anne Franks dagbok i min mammas bokhylla och läste den och grät. Efter det har jag regelbundet känt ett starkt behov av att inte glömma, att läsa böcker om Förintelsen och se filmer om det hemska som tjugo år innan jag föddes. När jag var liten var det ju inte så långt borta. Jag minns att mamma hade en arbetskamrat som hade siffror intatuerade på armen. Hon var judinna och då förstod jag ju genast var hon hade varit.

Det var i slutet av sextiotalet som jag först mötte minnet av Förintelsen. Många av dem som hade överlevt var ännu inte för gamla eller döda. Jag kunde lätt föreställa mig rädslan att bli väckt mitt i natten av Gestapo, skräcken att bli ryckt från sina föräldrar och aldrig få se dem mer, sorgen över att veta att de har dött... Allt det där är bilder som kommer till mig från alla de filmer och tv-serier jag sett. Idag är det annorlunda.

Anne Franks berättelse slutade några dagar innan hon och hennes familj blev upptäckta och bortförda av Gestapo. Jag återkommer ofta till den tanken. Hur hade jag upplevt hennes dagbok om hon hade kunnat berätta om sin tid i koncentrationslägret? Om dagboken hade tagit slut strax innan hon dog av tyfus, 15 år gammal i slutet av mars 1945 i det tyska lägret Bergen-Belsen? Men det är just det som gör hennes berättelse och öde så gripande. För att det bara tog slut. En dag kom Gestapo och tog dem allihop och kvar låg Annes dagböcker, utspridd på golvet i gömstället på Prinsengracht. Vad som hände henne sedan är en del av det outsagda, det oerhörda, det som inte går att berätta om.

Så tycks det vara också med Auschwitz: Det går inte att föreställa sig hur det var där, i nazisternas perfekta dödsmaskin, denna för evigt märkta plats i det sargade Polen där miljoner röster måste ropa än idag efter hjälp, efter nåd, efter hämnd.

Därför måste jag läsa den här boken om Auschwitz. Den bygger på en tv-serie som författaren Laurence Rees arbetade med för BBC, en av dessa imponerande och välgjorda dokumentärfilmsserier om andra världskriget som engelsmännen är så bra på. Jag tänker på The World at War, 26 avsnitt om andra världskriget som gick på tv i början av sjuttiotalet med Laurence Olivier som berättare. Och jag tänker på Band of Brothers, Spielbergs och Tom Hanks tv-serie om den amerikanska insatserna i Europa under andra världskriget. Ett av avsnitten handlar om hur en grupp amerikanska soldater hittar ett av tyskarna övergivet koncentrationsläger, mitt ute i skogen, men ändå tillräckligt nära en stad där alla tycks ha blundat eller tittat åt ett annat håll för att slippa se vad som försiggick. När jag växte upp gick dessutom Förintelsen på tv, serien där Meryl Streep och James Woods hamnar i Auschwitz. Vem kan glömma sådant?

Vi måste ständigt återskapa bilderna av vad som hände i Auschwitz och alla de andra platserna för nazisternas brott, för att vi aldrig ska glömma det oerhörda som hände här i Europa för nu över ett halvsekel sedan. För om ondska är "bara ett sorts oförmåga" då lär vi ju alla vara onda om vi bestämmer oss för att sluta se och låta glömskan ta vid.

På BBC:s hemsida finns en interaktiv karta över Auschwitz. Följ den och minns Auschwitz. Det är vi skyldiga dem som dog. Det är vi tvungna till.
http://www.bbc.co.uk/history/interactive/animations/auschwitz_map/index_embed.shtml

Vacker och ondskefull

Lady de Winter, anno 1948.

Onda kvinnor på film kan man aldrig få för många av. Och att vara kvinna, snygg och kräva sin plats i det offentliga rummet har länge varit en dödssynd. Åtminstone på bio. Det är som om priset för skönhet och att bli sedd, i närbild och med alla tillgängliga tricks för att se så attraktiv ut som möjligt, oundvikligen måste betalas med ond, bråd död och evig stigmatisering. 


Snart är det ju dags för ytterligare en bioversion av den slitstarka klassikern De tre musketörerna. Men ärligt talat, ingen av de tre titelfigurerna, eller ens den fjärde musketören d'Artagnan, vars namn alltid blir så misshandlat på amerikanska, är särskilt intressant i någon av filmerna (jo, Gene Kelly är kul, i versionen från 1948). Nej, det är den farliga och mystiska lady de Winter som lockar. Det är hon som är själva anledningen till den här klassikerns enorma popularitet.


Så låt mig här presentera de damer som genom filmhistorien har spelat henne: På stumfilmstiden gjordes flera versioner av Dumas klassiker, både i USA och i Frankrike, men mest känd blev den som spelades in i Hollywood 1921 med Douglas Fairbanks som d'Artagnan och en viss Barbara LaMarr som lady de Winter. 


Barbara LaMarr var en riktig femme fatale och hade hon levat hade hon nog blivit precis som Norma Desmond i Sunset Boulevard, i varje fall om man får tro det som finns skrivet om henne. Hennes riktiga namn var Reatha Dale Watson och hon kallades för "Girl too beautiful". Redan som tonåring levde hon ett äventyrligt liv och hon avverkade flera män innan hon blev filmstjärna och gjorde succé, bland annat som lady de Winter. Samtidigt festade hon hårt och dog redan 1926, blott 29 år gammal.

Barbara LaMarr som lady de Winter, 1921.

Den första ljudfilmen av Dumas roman gjordes i Hollywood 1935. Det var en ganska häftigt omstuvad version av historien där d'Artagnans flickvän Constance överlever i slutet och lady de Winter begår självmord. Lady de Winter spelades av den engelska skådespelerskan Margot Grahame. Hon verkar ha haft en spännande karriär, uppväxt i Afrika och Englands högst betalda filmstjärna under 1930-talet innan hon for till Hollywood. I USA gjorde hon inte några stora filmer, tyvärr, men hon fortsatte att filma till 1950-talet. Hon föddes 1911, förresten och skulle alltså ha fyllt hundra år i år. Men hon dog 1982 i England.

Margot Grahame som lady de Winter, 1935. 

Bara några år senare gjordes en ny Hollywood-version av De tre musketörerna med den eleganta engelskan Binnie Barnes som lady de Winter. På bilderna från filmen har hon lockigt mörkt hår och ser inte alls särskilt farlig ut. Binnie Barnes hade debuterat inom filmen på 1920-talet och hon var judinna - vad tänkte man på när man gjorde rollbesättningen till denna version år 1939? 

Binnie Barnes som lady de Winter, 1939.

Min favorit heter Lana Turner och 1948 spelade hon lady de Winter, i Hollywoods tredje filmatisering av Alexandre Dumas klassiker De tre musketörerna. Gene Kelly spelade d'Artagnan, June Allyson spelade Constance och Vincent Price spelade kardinal Richelieu, så det finns mycket att njuta av i den här filmatiseringen. Men Lana Turner, i sitt blonda hårsvall och syndiga grön-lila kreationer, är bäst. Titta på henne här igen, är hon inte oemotståndlig?
Tio år senare, år 1958, fick Lana Turner tillfälle att spela ut sin Milady-roll på riktigt, då hennes tonårsdotter arresterades för mordet på mammans älskare. Dottern tycks ha blivit rädd när hon hört mamman gräla med sin nya man, som hade maffia-anknytningar. När hon hörde pojkvännen hota att skada mamma Lana, gick dottern ner i köket och hämtade en kniv, som sedan hittades i offrets mage. Dottern kom lindrigt undan, och skandalen förstörde inte heller Lanas karriär. Senare blev dottern en av de första som öppet levde lesbiskt i Hollywood. Och hon fortsatte att ha en nära relation till sin mor - eller så målas deras historia upp. Själv kan jag inte låta bli att tänka att Lana i själva verket hade ihjäl en bråkig älskare, och skyllde sedan allt på dottern. 

Lana som lady de Winter - bäst hittills.

Innan vi kommer fram till de senaste Miladies finns det en till som är värd att nämnas: På 1960-talet gjorde äntligen fransmännen den överlägset mest påkostade och ambitiösa filmversionen av Alexandre Dumas roman - i varje fall om man får tro kritikerna. Les trois mousquetaires (1961) visades i två delar och Milady de Winter spelades av  Mylène Demongeot, som dock mest ser ut som Brigitte Bardots tvilling.

Mylène Demongeot som Milady 1961.

Faye Dunaway spelade en farlig lady de Winter i en stjärnspäckad version från 1974 och 1993 var det Rebecca De Mornays tur i en rätt campig version där Julie Delpy som spelade Constance skulle ha gjort en avgjort mycket bättre Milady. Jag är inte särskilt förtjust i någon av dessa versioner. Både Faye och Rebecca är alldeles för kalla och ödleliknande. 

Faye Dunaway som Milady 1974.

Rebecca De Mornay

Men nu är det alltså dags för Milla Jovovich att bli Milady. Jag är lite spänd på henne för jag tror att hon kommer att göra en bra lady de Winter. Hon har den rätta hårda glimten i ögat och samtidigt kan hon visa sin sårbara sida. Hon har spelat alldeles för få riktiga hjältinnor på film, men jag minns henne särskilt och med värme i två filmer av Luc Besson: Femte elementet och Jeanne d'Arc. Sedan dess har jag helst sett henne som galjonsfigur för Oréal och i en elak och rolig liten roll i Zoolander. På dem, Milla, för det förtjänar du!

Milla Jovovich - den bästa lady de Winter?