Och plötsligt måste jag lägga ner boken och titta ut på den slösande vackra höstdagen som omger mig. Jag kommer att tänka på en annan bok som också ligger på mitt nattygsbord. Men den är mycket svår att läsa och jag läser den i små, små bitar, som en bitter medicin som jag vet är bra för mig, bara jag orkar ta den. Det är Laurence Rees "Auschwitz" och på 375 sidor berättar han historien om denna dödsfabrik som de flesta i min generation vet något om. Men vad vet de som är yngre? Vad vet mina barn?
Jag var åtta år när jag hittade Anne Franks dagbok i min mammas bokhylla och läste den och grät. Efter det har jag regelbundet känt ett starkt behov av att inte glömma, att läsa böcker om Förintelsen och se filmer om det hemska som tjugo år innan jag föddes. När jag var liten var det ju inte så långt borta. Jag minns att mamma hade en arbetskamrat som hade siffror intatuerade på armen. Hon var judinna och då förstod jag ju genast var hon hade varit.
Det var i slutet av sextiotalet som jag först mötte minnet av Förintelsen. Många av dem som hade överlevt var ännu inte för gamla eller döda. Jag kunde lätt föreställa mig rädslan att bli väckt mitt i natten av Gestapo, skräcken att bli ryckt från sina föräldrar och aldrig få se dem mer, sorgen över att veta att de har dött... Allt det där är bilder som kommer till mig från alla de filmer och tv-serier jag sett. Idag är det annorlunda.
Anne Franks berättelse slutade några dagar innan hon och hennes familj blev upptäckta och bortförda av Gestapo. Jag återkommer ofta till den tanken. Hur hade jag upplevt hennes dagbok om hon hade kunnat berätta om sin tid i koncentrationslägret? Om dagboken hade tagit slut strax innan hon dog av tyfus, 15 år gammal i slutet av mars 1945 i det tyska lägret Bergen-Belsen? Men det är just det som gör hennes berättelse och öde så gripande. För att det bara tog slut. En dag kom Gestapo och tog dem allihop och kvar låg Annes dagböcker, utspridd på golvet i gömstället på Prinsengracht. Vad som hände henne sedan är en del av det outsagda, det oerhörda, det som inte går att berätta om.
Så tycks det vara också med Auschwitz: Det går inte att föreställa sig hur det var där, i nazisternas perfekta dödsmaskin, denna för evigt märkta plats i det sargade Polen där miljoner röster måste ropa än idag efter hjälp, efter nåd, efter hämnd.
Därför måste jag läsa den här boken om Auschwitz. Den bygger på en tv-serie som författaren Laurence Rees arbetade med för BBC, en av dessa imponerande och välgjorda dokumentärfilmsserier om andra världskriget som engelsmännen är så bra på. Jag tänker på The World at War, 26 avsnitt om andra världskriget som gick på tv i början av sjuttiotalet med Laurence Olivier som berättare. Och jag tänker på Band of Brothers, Spielbergs och Tom Hanks tv-serie om den amerikanska insatserna i Europa under andra världskriget. Ett av avsnitten handlar om hur en grupp amerikanska soldater hittar ett av tyskarna övergivet koncentrationsläger, mitt ute i skogen, men ändå tillräckligt nära en stad där alla tycks ha blundat eller tittat åt ett annat håll för att slippa se vad som försiggick. När jag växte upp gick dessutom Förintelsen på tv, serien där Meryl Streep och James Woods hamnar i Auschwitz. Vem kan glömma sådant?
Vi måste ständigt återskapa bilderna av vad som hände i Auschwitz och alla de andra platserna för nazisternas brott, för att vi aldrig ska glömma det oerhörda som hände här i Europa för nu över ett halvsekel sedan. För om ondska är "bara ett sorts oförmåga" då lär vi ju alla vara onda om vi bestämmer oss för att sluta se och låta glömskan ta vid.
På BBC:s hemsida finns en interaktiv karta över Auschwitz. Följ den och minns Auschwitz. Det är vi skyldiga dem som dog. Det är vi tvungna till.
http://www.bbc.co.uk/history/interactive/animations/auschwitz_map/index_embed.shtml
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar