En reaktionär rulle?

Vad är en klassiker? En film som man kan se om och om igen, även med tio, 20 års mellanrum, och varje gång blir man alltid lika häpen och lycklig över hur bra den är. En sådan film är Seven Brides for Seven Brothers som maken hittade på skolans julmarknad i lördags - och raskt köpte för tjugo spänn. Jag och äldsta dottern Matilda blev överlyckliga. Hon mindes den från en regnig sommar när hon var fem år, då vi hade hyrt Seven Brides for Seven Brothers på bibblan i Leksand, tillsammans med Calamity Jane med Doris Day. Matilda älskade de här filmerna på en gång, med samma odödligt trogna kärlek som man har när man är i hennes ålder. 

Själv mindes jag en av de där magiska tillfällena på sjuttiotalet, när jag och min syster fick gå från bordet under söndagslunchen hos mormor och morfar för att titta på en musical i teve. Syrran och jag var helt sålda på musicals och hollywoodfilmer över huvud taget. Vi samlade på filmbilder och kunde täcka hela golvet i vår barnkammare med bilder på filmstjärnor som vi hade klippt ur mormors färgglada veckotidningar.

Första gången jag såg Seven Brides for Seven Brothers var det nog förresten i svart-vitt, eftersom det var teve på sjuttiotalet. Men det gjorde ingenting, för syrran och jag älskade den här filmen och kunde alla sångerna utantill.
Och jag älskar den fortfarande, denna reaktionära gamla film som med smittsam joie de vivre propagerar för att kvinnor tas bäst med lite våld. Jo, för så är det ju: Adam (Howard Keel) är den rödlätte grobianen från bergen som kommer ner till stan för att proviantera - och ta sig en fru. Han lyckas med bådadera under loppet av ett par timmar, och får helt klart mer än han förtjänar i den ljuvliga och kloka Millie (Jane Powell). Hon blir kär i honom direkt och sedan tar hon det med jämnmod att hon också måste utfordra, uppfostra och ta hand om hans sex smutsiga, oborstade och ohängda bröder.

När Millie någorlunda funnit sig i sin nya uppgift som enda kvinnan i ett storhushåll, får Adam den briljanta idén att kidnappa de sex söta tjejerna i byn som brorsorna gått och trånat efter. Sagt och gjort, flickorna rövas bort mitt i vintern och ett snöskred sätter p för att arga efterföljare. När våren kommer har flickorna hunnit bli förälskade i sina kidnappare - värsta stockholmssyndromet tjugo år innan termen myntades - och allt slutar med sång och dans och massbröllop.

Jane Powell och sex kärlekskranka bröder.

Man borde bli förbannad, både å den grundlurade Millies vägnar och de generationer av kvinnor som lärt sig om män och kärlek och äktenskap av denna film. Howard Keel må sjunga snyggt men här spelar han en riktig knöl, som lämnar sin Millie efter ett gräl för att sätta sig och sura i en avlägsen stuga. Under tiden tar Millie hand om alla de kidnappade flickorna och får dem att trivas där ute i bland potentiella våldtäktsmän, och så visar det sig att hon är gravid. Hon hinner föda en dotter innan Adam skärper sig och kommer hem. Och så slutar filmen i en mycket märklig tumultartad scen som verkar vara en slags hollywoodsk pastisch på historien om de sabinska kvinnorna som filmen hämtat sin idé från. Vad man ser sig själv bevittna är en slags stiliserad massvåldtäkt, men det är helt ok när det sker i sprakande technicolor och med Hollywoods bästa talanger.

Men det där tänker jag inte alls på, när vi tillsammans, hela familjen, ser på Seven Brides for Seven Brothers. Istället njuter jag i fulla drag av varje glädjesprång som de glada unga bröderna tar, hemma i det lortiga köket eller på ladubyggarfesten; av varje ny absurd blåsa som flickorna med getingmidjor bär -de ska föreställa hemsydda av gamla stuvbitar- och varje prunkande fejkträd och välgödda småkultingar som rusar runt i MGM:s största ateljé. Allt är fejk i Hollywoods konstgjorda värld, men det gör inget för sången och dansen - de är äkta. Sångerna flödar som vårvindar och danserna är kraftfulla som vårfloder. Lyssna bara på Jane Powell när hon sjunger "Wonderful day" eller när bröderna dansar med yxor och bandsågar...