Sommarens Hitchcock

Joan Fontaine i permanent skräck.

Utanför vårt stora vardagsrumsfönster är träden i uppror. De kastar sig än hit, än dit, som om de uppförde en orolig dans, eller ålade sig undan en utlovad smärta. Eftersom vädret beter sig konstigt i år och blixten slog ned i en tall mitt emellan oss och grannen, och jag har ännu inte badat en endaste gång fast det redan är slutet av juli, ser jag på träden med viss oro. Sedan flyttar jag blicken tillbaka till teven, där en amerikansk serie om vänskap och kärlek - eller snarare den permanenta rädslan för bestående känslor och kärlek - pågår. Tryggare? Ja, faktiskt, det fejkade livet hos en grupp charmerande 30-plussare känns verkligare än min rädsla för att ett av de stora träden utanför vårt hus ska bestämma sig för att slå sig ner över oss.

Den irrationella rädslan är något jag känner igen sedan barndomen. Den fokuserades ofta i teverutan ute på somrarna på Karlsudd, hos mormor, där jag för första gången såg de flesta av Alfred Hitchcocks filmer. Men människan versus naturen var aldrig riktigt hans tema - det finns gott om andra filmskapare som ägnat sig åt det - förutom då Fåglarna. Fåglarna. Inte någon av mina favorit-Hitchcock direkt, mer som en pastisch över den egna stilen, med den fågelliknande Tippi Hedren som skärrad struttar genom det sömniga lilla kustsamhället Bodega Bay på sina eleganta höga klackar.

Fåglarna var den enda filmen som jag saknade på dvd och därför var det den enda filmen som jag köpte i butiken på British Film Institute i London, där det just nu pågår en stor retrospektiv av Hitchcocks alla filmer. Suck! Senare, när vi tittade på filmen hemma, i soffan framför det stora fönstret som många fåglar slagit emot, drabbades ingen i familjen av den välorkestrerade skräcken för irrationellt aggressiva fåglar. Det som slog mig mest var filmens serieliknande utseende och hur mycket av filmen som gick ut på att se Tippi Hedren stiga ut och in ur bilar, hus och så den famösa tagningen utanför skolan när hon sitter och röker medan kråkorna formerar sig till attack.

Så skräcken för att naturen slår tillbaka är inte riktigt gamle Hitchs melodi, tänker jag och fastnar istället för de mer intima landskapen som han var så mycket bättre på att demonisera. Som till exempel bilden av det lyckliga äktenskapet, den nygifta bruden som inser det ohyggliga, Joan Fontaines ansikte i stum skräck.

Jag läser lite på google och imdb om Joan Fontaine, som tydligen lever än, över 90 år gammal, någonstans i Kalifornien. För några år sedan hade hon en aktiv sida på Facebook där hon uppges ha svarat på brev från sina fans. Jag går genast dit bara för att upptäcka att rs Fontaine verkar ha lagt ner verksaheten. Lika bra det. Vad skulle jag ha skrivit? "I just love your work!" En sak vet jag ju sedan länge och det är att närkontakt med filmvärlden har aldrig bidragit positivt till min stora, omutbara och oföränderliga kärlek till film. Jag trivs bäst så här, bakom minst en skärm, med rätt att formulera min egna spegelbild. På andra sidan duken, eller skärmen, där jag sitter, blir Hitchcocks gåva till mig att alla hans skapelser blir mina.

Det är dock tydligt att Joan Fontaine verkar vara en ganska tröttsam person, lika oresonlig som sin syster, Olivia de Havilland, som jag ju också har ett livslångt förhållande till tack vare hennes roll som Melanie Hamilton i Borta med vinden. Olivia lever även hon, på närmare håll eftersom hon sedan 60 år är bosatt i Paris. För bara två år sedan fick hon motta en medalj från Nicholas Sarkozy och på en bild syns hennes oförstörda vackra profil, under en kaskad av sockervaddsvitt hår. Hennes syster närvarade inte. Jag läser ännu en gång den fascinerande historien om systrarna som aldrig kunde hålla sams. Jag vet att det är lite patetiskt, jag letar efter spår, ledtrådar och det finns ju faktiskt en, bortsett från den oresonliga skräck som vi delat både jag och Joan Fontaine: vi fyller nämligen år på samma dag.