Oh Carol

Innan jag såg Todd Haynes Carol fanns det en sång av Neil Sedaka som hette Carol:
"Oh! Carol
I am but a fool Darling, I love you Though you treat me cruel."

Tydligen, läser jag på Wikipedia, är sången inspirerad av Carole King, sångerskan och låtskriverskan, som Neil Sedaka hade varit tillsammans med när de båda gick i skolan. Av sångtexten att döma var det inte en helt perfekt romans och den ledde - trots Neils bedyrande om evig kärlek - till att Carol - med e - gifte sig med en annan. 
Jag kommer att tänka på en av Caroles sånger, som jag verkligen var mycket förtjust i under tonåren: "You make me feel like a natural woman..." Det var alltså inte Neil, som hon tänkte på.
Nåväl, sången om Carol skrevs 1958 och - enligt den pigge skribenten på Wikipedia - var den ett halmstrå som Neil Sedaka tog till för att skrapa fram den hit han behövde för att inte bli dumpad av sitt skivbolag. Men det gick ju bra och 50 år senare hänger låten med och spökar bakom min upplevelse av Todd Haynes film.

Det finns faktiskt en sång till, som heter Carol, men jag tvivlar på att den skulle ha passat i Todd Haynes pastelldröm om 50-talet. På Youtube ser jag först ett klipp från en tv-inspelning med Rolling Stones från 1964, med en skärrad Mick Jagger som sjunger inför en studiopublik. I publiken sitter förmodligen flera flickor vid namn Carol, för de gråter hejdlöst, på det där sättet som bara hysteriska fans kan. Varenda en av dem vet att ingen av dem någonsin kommer att få Mick Jagger.

Låten är skriven av Chuck Berry och kom ut 1958 - alltså samma år som Neil Sedakas Carol. Lustigt nog handlar båda sångerna om en ganska svekfull flicka. Chuck Berrys budskap är mer rakt på sak. Hans sång handlar både om en inbjudan till dans, och till sex. Men Carol är inte helt att lita på:: "Oh Carol don't let him steal your heart away".

Jag trodde att Todd Haynes film Carol var inspirerad av en sång. Jag vet att det inte är så. Filmen Carol bygger på en roman av Patricia Highsmith, som inte var särskilt romantiskt lagd och lät publicera romanen The Prize of Salt under pseudonym. Romanen kom ut 1952, så den hade inget med Sedakas och Berrys Carols att göra. Men jag tänkte att Todd Haynes film kunde det. Även hans Carol har ju något svekfullt och opålitligt över sig.

Therese är en ung expedit som vill bli fotograf och hennes lockelse till den eleganta, äldre kvinnan är lätt att förstå. Det är visserligen 50-tal, att vara lesbisk är inte comme il faut. Men Therese har inget att förlora, varken ställning eller framtid, hon tillhör redan de konstnärskretsar i New York där man kan gissa att toleransen till sexuell läggning är relativt hög. Och så är hon estet, hon dras till skönhet, och har en längtan efter att fotografera människor, sådana som Carol. I Rooney Maras spel framgår allt det här tydligt.

Men Cate Blanchetts Carol begriper jag mig inte riktigt på. Vad är hon för en kvinna egentligen, den vackra och välvårdade Carol Aird? Hon är hemmafru och mor, men vem är hon mer än det? Hon har haft amorösa eskapader med kvinnor tidigare, det förstår vi. Det förstår också hennes man, som trots allt, och kanske särskilt i Kyle Chandlers sympatiska gestalt, älskar henne och vill fortsätta leva med henne. Hon har en barndomsväninna, en som står henne nära i vått och torrt, och som till och med kommer och hämtar Carols nya kärlek Therese, när Carol måste avbryta en kärlekssemester med henne för att åka hem.

Vad är det Carol vill? Under ett av sina gräl med hennes man säger hon något om att inte kunna vara den hon vill vara. Och i närvaro av skilsmässoadvokaten, som ser besvärad ut, ungefär som om han försökte laga två trasiga porslinsdockor, säger Carol kloka saker som "varför uppmanas man alltid att sitta ner när man ska få dåliga nyheter?" och "det finaste vi gav varandra var vår dotter. Låt oss nu också ge varandra en skilsmässa utan att förlora henne".

Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker att Carol är en bortskämd kvinna, en rik, vacker och lat kvinna som upplever lite "ennui" och därför tar sig en älskare - eller älskarinna. Hon är ingen förkämpe för något särskilt, allra minst de lesbiskas rätt till att leva sina liv som de vill. Hon är bara en vacker sak - som tröttnar på sitt enahanda liv.

Och det är ganska hjärtlöst av henne, Carol, som har en liten dotter. I filmen får vi se henne ett par gånger med sin dotter: mamma Carol borstar dotterns hår. Hundra gånger ska det vara, då blir håret rikt och glänsande. I en annan scen ser vi Carol visa Therse hur man sminkar sig. På bordet, i det hotellrum där de befinner sig, står olika produkter som, gissar jag, en fattig expedit som Therese knappast har råd med. Är det allt Carol har att bjuda på, skönhetstips?

Nu när jag sett filmen kan jag inte påminna mig om att någon av sångerna om Carol finns med i filmen. Filmens musik är komponerad av Carter Burwell och Randall Post är "musical supervisor". Det kanske finns något spännande att gräva fram ur deras musikaliska väv. Det kanske finns mer att upptäcka i Todd Haynes Carol som jag inte har sett, eller kanske inte kan se - än. Jag vet inte, jag vet bara att jag känner mig sviken av denna Carol, denna kvinna som inte vill leva med sin dotter men gärna med en yngre kvinna för vilken hon i bästa fall kommer att vara en inspiration, en musa.

När ska vackra, passiva, bortskämda Carol våga göra något eget av sitt liv? Nog hade hon kunnat välja ett bättre liv, både för sin man, sin älskarinna, sitt barn och sig själv?

Men jag ser ingen skymt av det i Todd Haynes film. Så Sedakas Carol passar ganska bra som avslutning, med ord till brädden fyllda av kärlekssorg:

"Darling, there will never be another Cause I love you so Don't ever leave me Say you'll never go I will always want you for my sweet heart No matter what you do Oh! Carol I'm so in love with you"