Ulla och Dagmar: En gåta inbäddad i ett mysterium

"Rosebud. Dead or alive. It may turn out to be a very simple thing."

Ur Orson Welles Citizen Kane

Fyrtiotalet inleddes och avslutades med ett mysterium. Vad eller vem var Rosebud -  den döende magnaten Charles Foster Kanes sista berömda ord? I Orson Welles berömda film Citizen Kane är det redaktören Rawlston, som ger journalisten Thompson uppdraget att hitta Rosebud - död eller levande. "It may turn out to be a very simple thing."

Men det är just det som är så svårt att se: hur enkel sanningen kan vara. Och det är detta som slår mig när jag ser på likheterna mellan två av fyrtotalets mest spännande filmer - och den gåta som ligger bakom den en aav dem - och som jag här tänker avslöja.

I Orson Welles film var dock Rosebud inte filmens enda mysterium. Filmen är lekfullt fullproppad av gåtor, ledtrådar, förledande spår och falluckor. Om nu Kane dog ensam, till exempel, i sitt jätteslott Xanadu, vem var det då som egentligen hörde hans berömda sista ord? Och journalisten Thompson, som får i uppdrag att leta rätt på "sanningen" - vem är han? Vi ser aldrig hans ansikte, trots att han är filmens berättare och vår vägledare genom Kanes fängslande levnadsöde. Thompson är en skugga på jakt efter en skugga - se där ett lockande filmiskt trick. I verkligheten hette han William Alland och var medlem av Welles egen teatergrupp, The Mercury Theatre. Innan Welles tog sin teatergrupp till Hollywood för att göra Citizen Kane, medverkade Alland bland annat i deras legendariska radioversion av Världsrymden anfaller. Senare, efter kriget, blev Alland filmproducent och producerade en egen klassiker, Monstret i Svarta Lagunen. 

Citizen Kane - med en svenska undertiteln En sensation - hade svensk premiär den 26 januari 1942, och vi kan lita på att Hasse Ekman var en av dem som såg filmen då, och blev förälskad. Det var så här man skulle göra film! Lekfullt och skickligt, visuellt högtravande, i gränslandet mellan fantasi och verklighet, satir och samtidskritik inbäddat i gåtfullhet och charm... 

Hasse Ekman, jämngammal med Welles och som redan varit och nosat på Hollywood under ett halvårs vistelse där i mitten av 30-talet, gick och grunnade på det hela fyrtiotalet, hur han skulle kunna göra sin egen Citizen Kane. Under tiden skapade han den ena filmen efter den andra i halsbrytande tempo. Efter debuten 1940 med den charmiga Lubitschianska komedin Med dej i mina armar, skrev han och regisserade och spelade med i både sina egna och andras filmer, över 20 filmer bara under kriget. Han lyckades särskilt bra inom komedin och melodramen, men även inom dåtidens actionfilm (flygfilmen), musikal och psykologiskt drama. Hela tiden fullfjädrade han sin konst som filmskapare. Han var en arbetsnarkoman av guds nåde, redan dubbad som svensk films egen gossen ruda och med fadersarvet tungt hängande över axlarna. Hasse Ekman arbetade så hårt och så mycket men aldrig att någon inhemsk filmkritiker utnämnde honom till svensk films Orson Welles...

I Orson Welles film är Kanes gåta verkligen en mycket enkel sak. Det är den släde som den unge Charles lekte med samma dag som hans barndom tog slut. Filmen handlar om att söka ett helt liv efter något som man ohjälpligt har förlorat, och har man inte förstått det så är filmens sista bild, av den brinnande släden med namnet Rosebud, tydlig nog: pengar, makt och berömmelse leder inte till personlig lycka. 

Hasse Ekmans egen "Rosebud" var svårare att klura ut, trots att det precis som i Rawlstons berömda replik, i verkligheten visade sig vara en mycket enkel sak.

Den 6 juli 1946 hittades Ulla Billquist död i sin lägenhet på Nybrogatan 77 i Stockholm. Hon låg på rygg, på en kudde, med armarna i kors över bröstet. Hon hade tagit sitt liv med sömntabletter och gasen stod på. Ytterdörren var låst men köksingångens dörr var inte reglad. Nyheten skakade hela Sverige som under hela kriget betraktat Ulla Billquist som en ljusstråle i en tid av mörker. Hon hade sjungit sig in i allas hjärtan med schlagern "Min soldat". Hon var 38 år då hon dog, mitt uppe i en blomstrande karriär, gift för tredje gången och med en tonårig dotter. Varför ville hon ta sitt liv?

Frågan var en gåta - för många. 

Hasse var uppväxt med en far som var narkoman och bisexuell. Idag är det rörande att se hur respektfullt Gösta Ekman tycks ha blivit behandlad, både under sin livstid som offentlig person och efter sin död, som oefterhärmlig teaterlegend. Här och var, i minnesbilderna som kollegorna har haft av honom under årens lopp, nämns till exempel Göstas knarkmissbruk, men bara i förbifarten, och alltid som något sorgligt och beklagansvärt. Man ville inte se. 

När Hasse gjorde filmen om sin egen familj, Kungliga patrasket (1945), gör Edvin Adolphson ett porträtt av den godmodige, geniale och store inspiratören Gösta Ekman, kryddad med faderlig auktoritet och gammelmansvisdom.

Ingen ville se Gösta Ekman som han också var, i verkligheten.

Jag vet inte om Hasse och Ulla var goda vänner, eller om de ens kände varandra. Men i Ullas tragiska levnadsöde såg han något som han kände igen och som han kunde berätta om. Ulla levde nämligen också ett dubbelliv under sin korta levnad. Hon var lesbisk och hade en relation med en annan kvinna, vars identitet har höljts i dunkel ända in i vår egen tid. På ytan levde Ulla ett vanligt heterosexuellt liv, med familj och barn och i och för sig kanske det kunde vara tillräckligt för att driva någon till självmord på den här tiden. Ända till 1944 var det straffbart att vara homosexuell i Sverige. (Den medicinska stämpeln som psykisk störning låg kvar ända tills 1979.) 

I de nya uppgifter angående Ulla Billquists död som kommit fram i och med Lasse Zachrissons bok förra året, finns uppgifter om källor, som vill förbli anonyma, och som kan bekräfta att Ulla Billquist planerade att begå självmord tillsammans med sin älskade därför att de inte längre orkade med allt smusslande och hemlighetsmakeri. Bredvid Ullas kropp låg en annan kudde och någon har berättat om hur kvinnan som Ulla älskade höll henne i handen medan sömnpillren verkade. Denna person verkar ha ångrat sig i sista stund, och lämnat Ulla att dö ensam. Det finns också andra vittnesmål, som talar för ett annat scenario: En granne såg Ulla komma hem gråtande, samma dag som hon dog. Valde Ulla att dö när hennes älskade svek henne?

Med sin tjugotredje film, Flicka och hyacinter, som spelades in under hösten 1949, vågade Hasse Ekman äntligen göra sin egen Citizen Kane. Filmen handlar som bekant om den ensamma barpianisten Dagmar Brink som tidigt en morgon, av sin hushållerska, hittas hängande i taket i sin stockholmslägenhet. Ett grannpar får ärva Dagmar tillhörigheter och båda drabbas av den mystiska Dagmars öde. Varför ville hon ta sitt liv? 

Maken, en författare av detektivromaner, börjar göra sin egen undersökning och söker upp de människor som har känt Dagmar för att försöka förstå vad som kan ha drivit henne till självmord. Han träffar de män som hon har levt med eller tros ha haft romanser med, fadern som förskjutit henne, väninnan som tog hand om henne. Han träffar alla utom en, den mystiske Alex. 

Hustrun, som är reklamchef på ett bokförlag, visar sig sitta inne med egna uppgifter om Dagmar och i slutet snubblar hon också över sanningen bakom Alex, en sanning som hon väljer att inte avslöja för sin man. 

Alla som författaren träffar beskriver Dagmar som en mycket ensam person, vänlig och generös men också mycket sluten och hemlig. Eva Henning förstärker den bilden när hon spelar Dagmar som en ung kvinna med ett något stelt kroppsspråk i kombination med ett ansikte som i närbild tycks vilja avslöja allt. Vi får höra hur hon ständigt misslyckas i sina försök att leva ett vanligt liv. Här är den första rökridån, som Hasse lagt ut för att dölja vem han egentligen berättar om. 

I en av scenerna med grannfrun Britt Wikner, spelad av Birgit Tengroth, har Britt just hindrat Dagmar från att begå självmord. Efter att Dagmar har försökt förklara sig, manar Britt henne i säng, och med moderlig omsorg bäddar hon ner Dagmar, som snällt har tagit på sig pyjamasen och tagit ett sömnpulver. Kameran närmar sig Evas ansikte medan hon plötsligt börjar tala med Alex, hon återupplever ett minne med den mystiske Alex. Alex och hon ligger på en äng, någonstans ute i det fria. I fjärran hörs kyrkklockorna nere i byn. "Du får inte lämna mig, Alex" säger Dagmar. "Du får aldrig lämna mig."

Strax innan har hon sagt att "Jo, nog finns det en som inte har svikit mig än. Men den dagen det händer, vill jag inte vara med mer."

I Dagmars lägenhet hänger en tavla som föreställer två flickor. De ligger på en äng, ute i det fria, och de är lyckliga. Tavlan syns i bakgrunden när författaren, Anders Wikner, bläddrar igenom Dagmars bokhylla och konstaterar att hon hade de vanliga böckerna som en ung, romantisk, något överspänt figur förväntas ha. Han kallar henne senare för en "dussinfigur", ett otäckt skarpt ord för att komma från en som trots allt konfronterat Dagmars pappa med hans svek mot dottern. Där är Hasses andra rökridå, för att skydda alla paralleller till Ulla. Hasses manlige huvudperson ger upp, han tappar intresset för Dagmar, trots sina ansträngningar. Det kanske är han som är dussinfiguren egentligen, kioskboksförfattaren som ligger till sängs och författar.

Filmen heter Flicka och hyacinter. Titeln syftar på den tavla som konstnären Elias Körner (Anders Ek) målar av Dagmar, medan de lever ihop. Han erkänner dock att han inte har lyckats fånga henne, bara hennes oändliga ensamhet. På tavlan står hon med armarna i kors och med allvarsam blick möter hon betraktarens blick, som en tyst anklagelse. Men varför hyacinter?

I grekisk mytologi var Hyakinthos en vacker ung man som Apollon förälskade sig i. Han blev dödad i ett svartsjukedrama av Zephyrus och Apollon skapade blomman hyacint som en hyllning till honom. Senare har blomman blivit den traditionella julblomman, men den kan också ses som en symbol för homosexualitet. I filmen skiljs Dagmar och Elias åt efter ett uppslitande uppträde på julafton, när Elias kommer hem stupfull. 

Dagmar Brink hänger sig i sin lägenhet efter att ha blivit sviken av Alex, den sista människan som hon ställt sitt hopp till. De ses av en slump på en fest där Alex avslöjar sina nazistsympatier, helt öppet och skamlöst. Det visar sig att Alex är en kvinna. Men den informationen döljer Britt för sin man, i en sinnrikt komponerad slutscen där Britt via ett telefonsamtal får bekräftat det som vi, i publiken, redan vet. Hur ska Dagmar våga leva med en kvinna som är nazist - även om Alex ville det? Alex totala brist på heder och moral, i de korta scener då hon är med, krossar i ett slag de ideal som Dagmar försökt leva efter. Kanske lade Hasse ut ytterligare en rökridå här, eller så visste han också något om Ullas hemliga kärlek. Ullas karriär hängde på att hennes dubbelliv inte offentliggjordes. Kanske hennes hemliga kärlek hotade att avslöja allt? 

När man lägger ihop alla pusselbitarna är det inte så svårt att se vad Hasse har velat berätta om. Han är precis den sortens smugglare som Martin Scorsese talar om, när han beskriver hur Douglas Sirk går till väga för att i sina filmer kritisera dubbelmoralen i 50-talets amerikanska medelklass.

Flicka och hyacinter handlar om Ulla Billquist. Hasse visste det, hans samtid visste det och det är inte svårt att lista ut det, när man ser filmen och sätter den i sitt historiska sammanhang. Men Hasse visste också att den nakna sanningar vill ingen ha. Det är gåtan som driver oss, frågan som som får oss att gå ut och leta, prata med våra grannar, vända på alla stenar och lysa upp i de mörka hörnen. Till och med när sanningen är så enkel att den faktiskt ler mot oss, mitt i solljuset, mitt i filmens titel. Hasse följde ett annat gott råd, som Orson Welles också låter sin filmhjälte Charles Foster Kane lära ut: Vid valet mellan att publicera sanningen eller myten, publicera myten. Så här skriver Hasse själv om bakgrunden till sin film i självbiografin Den vackra ankungen: "(jag) fick ett uppslag från verkligheten: en ung kvinna hade tagit livet av sig, hennes plötsliga slut har kommit som en blixt från klar himmel, vänner och släktingar forskade envist efter motivet för hennes desperata handling. Men gåtan förblev olöst."

Hasses pusseldeckare om Fröken Ensam förblir en av svensk films vackraste filmer från fyrtiotalet. På ett djupare plan är det också en kommentar och en kritik av de lögner som det svenska folkhemmet grundlades på: att Sverige hade överlevt kriget med hedern och samvetet i behåll. Dagmar Brinks självmord handlade också om den förlorade svenska hedern, om alla de brustna ideal som de unga och oskuldsfulla inte orkade leva med, om de tvingades se sanningen i vitögat. 

Men så grym är inte Hasse. Det är gåtan, med sina löften om resor och utveckling och förvandlingar och strider på liv och död, som i slutänden är värd att skildra. Eller som Churchill sa: "a riddle, wrapped in a mystery..."