Films I prefer to read about

Noomi Rapace as Lisbeth Salander.

I still haven't seen the movie, but now I've read David Denby's review of David Fincher's The Girl with the Dragon Tatoo. And the first thing he says is about her: "You can’t take your eyes off Rooney Mara, who plays the notorious punk hacker Lisbeth Salander in the American movie version of Stieg Larsson’s page-turner. Slender, sheathed in black leather, with short ebony hair sticking up in a tuft, her fingers sticking out of black woollen gloves as they skitter across a keyboard, Mara cuts through scene after scene like a swift, dark blade."

These words tell me two things: that once more the object that primarily attracts the eye is a woman in a provocating attire. It's the woman in a low cut red dress, it's Jezebel, it's Scarlett wearing an evening dress on an afternoon picnic, it's the femme fatale, Vampirella, Nikita, all dressed to kill. She could be inspiring and amusing, even for me, a woman who always have loved to watch strong, beautiful women on the screen. But this, with all its leather, tatoos, agressive sexiness... it get's so boring! Every time a woman is used for action, power and murder in the movies it is treated like something brand new all over again.

Which brings me to the second thing David Denby's text tells me: His words remind me of the other Salander, the Swedish actress Noomi Rapace, whose performance could be described in almost exactly the same words Denby uses to describe Roony Mara's Salander. She too was a "swift, dark blade".  

As I said before, some movies are best when read about. The experience of reading about films, and perhaps not only of the films one hasn't seen, has a sizzling quality attached to it, a kind of combined nostalgia and naughtiness - as if one would be peeking into things that one is not supposed, or allowed, to look at. The words are a mask, hiding things from sight. It makes the actual viewing of a film, that one hasn't seen or may never ever see, more exciting.

And I wonder if she, the woman "with many piercings—of herself and of others" is not a mask, standing in front, partly protecting, partly hiding, the real things that we need to see. In this story, those things are about Sweden as a community falling apart in a world where evil no longer can be shut out by clever diplomacy and staging one of the world's first closed communities with the invention of the "people's home" - "folkhemmet".

We Swedes, we all felt so secure within our home made boundaries. Now, in a globalized world where anything goes and not even girls are nice, we get scared and hibernation seems a very good alternative. That is probably why, like Denby also points out, this film is mainly set on the private island of the disturbed family Vanger, and not in the big city of Stockholm where Salander and Blomkvist, the male hero of the film, seem to be more at home.

And that is probably why I'll see this film, after all. I won't see it because the characters of Salander and Blomkvist interest me, or because I'm curious to see how Roony Mara's Salander och Daniel Craig's Blomkvist differ from the way the Swedish actors Noomi Rapace and Michael Nyqvist played them. What I want to see is how this film fits into the urban dystopias of David Fincher, and how he interprets the urban collapse of Sweden - a place where we always believe the country side will save us.

What can be seen from above?

It seems that my favourite film critic, David Denby of the New Yorker, has already seen and reviewed David Fincher's The Girl with the Dragon Tatoo, one of this year's most eagerly awaited film. But the review in question is not in the latest issue of the New Yorker, or at least not in the Nov.28th issue that has landed in my letter box. But I like to wait, and sometimes I even like to just continue waiting, pretending that the timing is not quite right. Lingering on like that has made me a very poor festival goer, and a good customer to our local dvd-store. Sometimes I never see the film I've been pining for, which makes me a rather silly movie buff. But sometimes the text you read about a movie is better than seeing the actual film. So a review by David Denby is worth waiting for.

David Fincher tells stories of urban dystopias. The urban setting of Se7en is a bleak and indifferent place, where a cold rain falls all the time, as if not even angels' tears could move the people living in this city. In many ways the city ressembles New York or perhaps Chicago, at least for someone who only knows these places from the movies. The city remains unnamed in the film, but the script writer apparently draw on some unpleasant memories he had from living in New York.

In Zodiac (2007), the urban setting is on the west coast. The city is San Fransisco which is clearly stated in the film as it is based on the story of the real Zodiac killer and the letters he sent to the San Fransisco Chronicle. There is more sun and day time scenes than in Se7en, but the atmosphere created by Fincher is still cold and claustrophobic, especially in the horrible murder scene when a young couple is attacked while on a picnic at a beautiful lake.

There are shots in Fincher's film that remind me of Clint Eastwood, particularly in Mystic River and The Changeling, with lonely cars slowly moving along lonely city streets, seen from above, like a victim being tracked by a predator, or a heartless God, looking down on the people from high above, and letting tragedy strike without interfering. When the eye is the camera, one can never be sure with Fincher, or Eastwood, whether identification is really something you want or not. Do I really want to share the same vision and views as the killer in the story? If I can identify with the evil one, what does that make me?

Fincher doesn't let me figure this out. His films are often deeply unsettling, like Eastwoods. Although Eastwood's films carry as well a message of omnipotence and righteousness: his heroes and heroines are always right. Fincher's heroes and heroines never share that kind of power. They are more like pawns in a strange game that someone else plays. When they move about in the unfriendly cities, they are like rats in a lab. There is always a greater scheme being laid out somewhere else. Zodiac's letters tease with their possibility of an explanation. But like the scheme of the seven deadly sins, it's more likely a diversion. It hides more than it reveals.

Strangely enough, the pattern of the hostile cities and pawn-like main characters, repeats itself in The Social Network, where there is no evil character or obsessed murderer. But when seen in the context of Fincher's other work, The Social Network becomes an even more unsettling film about the ability of one man to do evil deeds, as the film is about the invention of facebook and communication being established as something which is best done with the help of computers.

I don't know what David Fincher has seen in Stockholm, a much smaller town than any of the cities he has told stories from before. Also, most of the story of The Girl with the Dragon Tatoo is actually not set in an urban setting, but in the good old Swedish countryside where apparently maniacs can go about their business without no one knowing anything. But I hope he has seen something, from his place way up high above, and that he can, perhaps for the first time in his career, show us hell in a very small place.

En reaktionär rulle?

Vad är en klassiker? En film som man kan se om och om igen, även med tio, 20 års mellanrum, och varje gång blir man alltid lika häpen och lycklig över hur bra den är. En sådan film är Seven Brides for Seven Brothers som maken hittade på skolans julmarknad i lördags - och raskt köpte för tjugo spänn. Jag och äldsta dottern Matilda blev överlyckliga. Hon mindes den från en regnig sommar när hon var fem år, då vi hade hyrt Seven Brides for Seven Brothers på bibblan i Leksand, tillsammans med Calamity Jane med Doris Day. Matilda älskade de här filmerna på en gång, med samma odödligt trogna kärlek som man har när man är i hennes ålder. 

Själv mindes jag en av de där magiska tillfällena på sjuttiotalet, när jag och min syster fick gå från bordet under söndagslunchen hos mormor och morfar för att titta på en musical i teve. Syrran och jag var helt sålda på musicals och hollywoodfilmer över huvud taget. Vi samlade på filmbilder och kunde täcka hela golvet i vår barnkammare med bilder på filmstjärnor som vi hade klippt ur mormors färgglada veckotidningar.

Första gången jag såg Seven Brides for Seven Brothers var det nog förresten i svart-vitt, eftersom det var teve på sjuttiotalet. Men det gjorde ingenting, för syrran och jag älskade den här filmen och kunde alla sångerna utantill.
Och jag älskar den fortfarande, denna reaktionära gamla film som med smittsam joie de vivre propagerar för att kvinnor tas bäst med lite våld. Jo, för så är det ju: Adam (Howard Keel) är den rödlätte grobianen från bergen som kommer ner till stan för att proviantera - och ta sig en fru. Han lyckas med bådadera under loppet av ett par timmar, och får helt klart mer än han förtjänar i den ljuvliga och kloka Millie (Jane Powell). Hon blir kär i honom direkt och sedan tar hon det med jämnmod att hon också måste utfordra, uppfostra och ta hand om hans sex smutsiga, oborstade och ohängda bröder.

När Millie någorlunda funnit sig i sin nya uppgift som enda kvinnan i ett storhushåll, får Adam den briljanta idén att kidnappa de sex söta tjejerna i byn som brorsorna gått och trånat efter. Sagt och gjort, flickorna rövas bort mitt i vintern och ett snöskred sätter p för att arga efterföljare. När våren kommer har flickorna hunnit bli förälskade i sina kidnappare - värsta stockholmssyndromet tjugo år innan termen myntades - och allt slutar med sång och dans och massbröllop.

Jane Powell och sex kärlekskranka bröder.

Man borde bli förbannad, både å den grundlurade Millies vägnar och de generationer av kvinnor som lärt sig om män och kärlek och äktenskap av denna film. Howard Keel må sjunga snyggt men här spelar han en riktig knöl, som lämnar sin Millie efter ett gräl för att sätta sig och sura i en avlägsen stuga. Under tiden tar Millie hand om alla de kidnappade flickorna och får dem att trivas där ute i bland potentiella våldtäktsmän, och så visar det sig att hon är gravid. Hon hinner föda en dotter innan Adam skärper sig och kommer hem. Och så slutar filmen i en mycket märklig tumultartad scen som verkar vara en slags hollywoodsk pastisch på historien om de sabinska kvinnorna som filmen hämtat sin idé från. Vad man ser sig själv bevittna är en slags stiliserad massvåldtäkt, men det är helt ok när det sker i sprakande technicolor och med Hollywoods bästa talanger.

Men det där tänker jag inte alls på, när vi tillsammans, hela familjen, ser på Seven Brides for Seven Brothers. Istället njuter jag i fulla drag av varje glädjesprång som de glada unga bröderna tar, hemma i det lortiga köket eller på ladubyggarfesten; av varje ny absurd blåsa som flickorna med getingmidjor bär -de ska föreställa hemsydda av gamla stuvbitar- och varje prunkande fejkträd och välgödda småkultingar som rusar runt i MGM:s största ateljé. Allt är fejk i Hollywoods konstgjorda värld, men det gör inget för sången och dansen - de är äkta. Sångerna flödar som vårvindar och danserna är kraftfulla som vårfloder. Lyssna bara på Jane Powell när hon sjunger "Wonderful day" eller när bröderna dansar med yxor och bandsågar...

 

Sov gott Sickan!

Jag träffade Sickan en gång på Filmhuset, i matsalen, där hon åt lunch tillsammans med två kompisar, Annalisa Ericson och Gaby Stenberg. De verkade ha väldigt trevligt och jag ville först inte störa men så tänkte jag att det var nu eller aldrig! Sedan fick jag deras autografer, alla tre.
En annan gång, när Sickan fyllde 85, ordnade jag med rosor från Sveriges Television, där jag jobbade då.
När jag kör mina filmvandringar i stan, brukar vi stanna till utanför Cardellgatan 3 på Östermalm. Det var där Sickan växte upp, och det var faktiskt även på Östermalm som hon både såg sin första barnförbjudna film och fick sin första kyss - allt enligt hennes egna memoarer.
Sickan träffade förresten sin namne, Sickan Castegren, operettprimadonnan som hon var döpt efter, en gång i en film på 40-talet som de båda var med i. Men det visste inte Sickan, eftersom fru Castegren inte kallade sig för Sickan längre.
Hon verkade ha haft det jobbigt under sin egen "demonregissör", Schamyl Bauman, som regisserade henne i Sickan-filmerna under 40-och 50-talen. Men Hasse Ekman var snäll. Deras filmer ihop tycker jag är kronan på bägges verk, filmer som "Sjunde himlen" och "Fröken Chic" är solsken på vilken mulen himmel som helst. Och några av svensk films allra bästa komedier!
Så jag minns dig, gärna, Sickan, som den glädjespridare och stora komedienn du var, till exempel i "Fröken Chic" när du har råkat ta ett av Hasses piller och blivit lite knäpp och ska svara på frågor i direkt-TV på temat djur och musik:
"Fååår jag lämna några blommor!"

Greta's lost and found

I have often wondered what could be the most satisfying experience: To be a film researcher and sit through a session of old film reels at the Moscow film archives, and suddenly realize that you're watching the beginning of an old, hitherto lost film with Greta Garbo?
Or to sit at your desk at the Swedish Film Archives and one day you receive a call from Poland informing you that a film by legendary silent film maker Mauritz Stiller has been found in a Polish church!

None of this actually happened to me, but to film professor Jan Olsson and the head of the Swedish Film Archives, Jon Wengström. Yesterday, Jon Wengström told us all about it at a screening of these two films at Filmhuset in Stockholm - or rather one film and one fragment. 

And then we saw Mauritz Stiller's "Brother Against Brother" ("Gränsfolken") from 1913 and around 11 minutes from Victor Sjöström's "The Divine Woman" with Greta Garbo and Lars Hanson.

This is a still from the beginning of the film, with the main actors, from left, Egil Eide, Edith Erastoff and Richard Lund. Eide and Lund play two brothers, who are in love with the same woman, played by Edith Erastoff. They wear Russian costumes in a film about the tragedies of war in the unnamed distant East - Stiller was a Russian Jew, born in Helsinki, so he might have thought about the very real conflict between Russia and Finland. All three actors became famous in Sweden during the golden silent era. Egil Eide, who was Norwegian, returned to the Norwegian stage around the time when sound came to the movies. Richard Lund continued acting in films, doing mostly bit parts and character roles, and actually had a remarkable career that lasted 50 years. Edith Erastoff married the other great movie director of the period, Victor Sjöström, and eventually retired from the screen.  

And here they are, in a film filled with drama, emotions, amazing battle scenes, beautifully staged scenes set outside Visby, on the island of Gotland, and a heartbreaking ending where Edith is left alone, crying over the graves of the two brothers. There is a great moment of silent screen acting, when Robert Lund has been captured and denounced as a spy. He holds his head high, proud of who is is, then, as he slowly realizes that his own brother will be his executioner, his body slowly caves in, he turns into a broken man.

The script was loosely based on a story by Emile Zola and it was Stiller's sixteenth (!) film in his second year as a film maker at Svenska Bio, the Swedish company that later became Svensk Filmindustri. The newly restaured version that I saw yesterday was tinted, just like the original, and the captions had been recreated to look just like they would have, during the original screenings in 1913. This film was a huge success and sold in 41 copies to a long list of countries, among them the USA where it got the title "Brother Against Brother".

And then to the the main attraction, or at least to an old Garbo-fan like myself: the amazing scenes from the lost Garbo movie "A Divine Woman". They are from the beginning of the film, no titles, and with Russian captions and translated, thanks to computers, to Swedish. The scenes are about two lovers, a woman and a soldier, played by Garbo and Lars Hanson, who meet for the last time before he goes off to service.

The scene is set in Paris, there is a glimpse of roof tops through Garbo's window but thank god no Eiffel tower is in view. She is both excited to see him and mad at him for leaving. He is worried about the time, there is a shot of a peculiar clock several times, which Garbo has been fiddling with before his arrival. I assume she is trying to cheat time, and he can't make up his mind if he wants her to or not. There is also an older woman, played by Polly Moran, who makes several remarks about Paris being full of soldiers, as if to say that this lover's meeting has nothing special and tomorrow both of them will have forgotten each other. But both Lars Hanson's and Garbo's faces tell a different story. Their love is true.

Then the fragments end and we are told that there is another short scene saved from this lost film. It has been in the Swedish Television's archives for many years and now we get to see this too, a mere 45 seconds from much later in the film:The soldier, Lars Hanson, is back. Apparently he has suffered, while she, Garbo, has become an elegant lady, in the middle of a party, wearing a silky dress with rather ridiculous ornaments around the ears. She tries to kiss him but he recoils and her hands, she has long, sharp nails now, stiffen...

And that's all. Later I read in on of my books about Garbo that the film "A Divine Woman" was a fictional tale about the great Sarah Bernhardt, an actress enshrined in legend and mystery much the same way Garbo would later be - and already was at the time of this film. In 1928, Garbo made this film in Hollywood with two compatriots: Lars Hanson and Victor Sjöström. This was the only time that she ever worked with Sjöström. Stiller had gone home to Sweden where he died shortly afterwards. Hanson and Sjöström would soon also go back to Sweden.

Much has been made of Garbo's unhappiness, her long, lonely life... But here, in these short scenes, she is happy, she laughs, she is vibrant and funny and young and very, very much alive.

När jag dricker mitt kaffe...

Jag älskar kaffe.
Varje dag älskar jag att ta fram kaffekokaren, mala kaffebönorna, mäta upp vattnet och de malda bönorna och sedan vänta tills den ljuvliga doften av nybryggt kaffe sprider sig i mitt kök.

Men jag kan inte låta bli att tänka på filmen White Material, och på Isabelle Hupperts trötta, härjade ansikte, i rollen som kaffeplantageägarinnan. Det är ett hårt arbete, att få fram dessa vackra, mörkbruna bönor till oss lata kaffedrickare i det rika Europa. Filmen Whita Material är helt fokuserad på Huppert och ett par mardrömslika dagar i hennes rollkaraktärs liv när allt står på spel, hela hennes liv, hennes familj och livsverk. Man kan inte annat än tycka synd om henne, för det är ju i allafall isabelle Huppert - en av mina favoritskådisar.

Men vänta nu - vad handlade filmen om egentligen? Om kaffet - kaffets väg från det blodbesudlade Afrika till mitt rena, fina kök i Nacka. Något om vår vitemansskuld gentemot invånarna i ett land som bara får hantera dess naturliga rikedomar, odla dem, skörda dem, bära dem, men aldrig njuta av dem.

Jag dricker mitt kaffe och skäms lite. Och noterar att på bilden som jag hittade ur filmen borde det vara tvärt om: en svart kvinnas blick borde fixera mig, medan Isabelle tittar bort...

En höstkväll i Stockholm för 70 år sedan...



Gudrun Brost och Arnold Sjöstrand i Det sägs på stan

Flaxande bilder. Avhuggna repliker. Rena rappakaljan. Vimsigt bildkaos. Vaxkabinett och grand guignol. En överspänd konstnärlig vilja. Surrealistisk och patetisk. Förvirrande bildmontage med bildövergångar som inte följer några mänskliga associationsbanor... Den sämst klippta film som på länge visats offentligt i Sverige...

Vem kan motstå en film som beskrivs så? Jag läser med stigande förundran recensionerna av Per Lindbergs Det sägs på stan som hade premiär idag för 70 år sedan, den 13 oktober 1941, på biografen Riviera i Stockholm. Regissören hade den osannolika oturen att ha premiär samma kväll på två filmer - den andra filmen hette I paradis - vilket ironiskt namn! - och i båda fallen blev det fiasko. Per Lindberg (1890-1944) gjorde aldrig mer någon film. Han dog i själva verket två år senare, efter en av de märkligaste ödena i svensk film-, teater och radiohistoria.

Det sägs på stan handlar om en mystisk brevskrivare som sprider giftiga sanningar om människorna i en svensk småstad. En panik över att bli avslöjad växer till en regelrätt tsunami av hemligheter. I filmen förekom en lång rad kända skådespelare, som Gudrun Brost, Arnold Sjöstrand, Marianne Löfgren, Bengt Ekerot, Hilding Gavle och senare tiders filmentusiaster kan upptäcka en ung Arne Mattsson, filmregissören, i en liten roll som "kund i urbutiken". Filmen var en lågbudgetfilm, inspelad i Nyköping på blott 21 dagar, och helt uppenbart ett projekt som regissören Lindberg hade längtat efter att få göra.

Det sägs på stan var en film med mycket speciella ambitioner, både berättarmässigt och filmtekniskt. Det var en film utan hjälte eller hjältinna men med ett helt kollektiv som huvudperson. Lindberg hade tillsammans med fotografen Harry Hasso konstruerat en kamerakran för att skapa det febrigt rörliga bildspråk, det som senare beskrevs som "flaxande bilder".

Det som också klagades på i recensionerna, att replikerna hade huggits av mitt i, så att man inte kunde höra exakt vad folk sa, kanske var det också en del av den konstnärliga visionen? Filmen handlade ju om skvallrets makt och ryktesspridning i en liten svensk småstad. Gick det inte att se Det sägs på stan som en allegori över det svenska samhället, det Sverige som enligt en del vände kappan efter vinden, mitt de grymma vindar som blåste i början av 1940-talet?

Jag har inte sett den här filmen, men jag har alltid varit nyfiken på den. Det är en av dessa filmer som är som en lök, eller snarare, som har ett rykte omkring sig, dels för att den, som i det här fallet, gjorde ett så grundligt magplask hos den samtida publiken, dels för att den inte visas särskilt ofta. Det sägs på stan är med andra ord en av dessa "films maudits", bortglömda, borttappade, bortdribblade filmer i filmhistorien som förtjänar en omprövning - att bli sedd med nya, andra ögon.

De där fyrtiotalskritikerna lyckades i varje fall med en sak: De väcker en omedelbar lust att göra en bedömning med egna ögon. Var det verkligen så illa? Kan filmen ha blivit orättvist dömd? Finns det ett guldkorn att upptäcka här?
Jag tror det, och tids nog kan vi bli fler som bedömer saken, närmare bestämt den 22 mars 2012. Men jag återkommer till det.

Tills dess kan man ju fundera över en mer sentida betraktares omdöme av Per Lindbergs sista film, upphittat på nätet: Det sägs på stan är "en berättelse om rädslan om att bli utpekad, avslöjad eller förtalad, den därpå följande misstänksamheten och den alltid aktuella tendensen att tro på rykten och anta det sämsta om folk. Allt mot bakgrund av nazismen och kriget. Manuset har sina svaga punkter, men på det hela taget en alltför okänd film."