Chihiros hårband

Medan jag plockar krusbär i trädgården tänker jag på att flyga. Under förmiddagen har vi tittat klart på Spirited Away - ett kärt återseende efter att filmen varit utlånad till kompisar i över ett år - och ett av kännetecknen i Miyazakis underbara filmvärld är just flygandet. 

Chihiro är 10 år, precis som min Lisa är just nu, och hon och hennes familj är på väg till ett nytt hus, en ny miljö och en ny skola. Chihiro gillar det inte alls och surar i baksätet av bilen. Då kör pappan in på en främmande väg, drabbas han av nyfikenhet och kör på allt fortare genom den vilda växtligheten. Genom fönsterrutan ser Chihiro stenstatyer i skogen som ler mystiskt mot dem. Plötsligt bromsar pappan in mitt framför en stenstod som tycks vakta en märklig öppning. Pappan drar med sig mamman ut på en promenad för att utforska platsen och ingen av dem lyssnar på Chihiros protester. Chihiro tvingas följa med, fast hon inte vill. I slutet av en mörk tunnel ligger något som liknar ett övergivet stationshus. Där öppnar sig ett hav av gräs och mjuka kullar och ljusblå himmel. 

- Vi skulle ha tagit med oss lunchmackorna, säger mamman. Och så fortsätter de gå över det inbjudande gräset med Chihiro i motvilligt släptåg. De kommer fram till något ännu häftigare: en stad, där det ligger restauranger i långa rader längs pittoreska gator. Pappan vädrar i luften och känner genast doften av godsaker! Och så rusar han och mamman bort och sätter sig och börjar ta för sig av maten som står framme vid en uteservering.

- Vi kan betala när de dyker upp, säger pappan och refererar till det som vi alla tänker: Vem har lagat all den här maten? För vem? Här är ju ingen alls!

Så börjar Hayao Miyazakis Spirited Away och ni ser hur lätt jag flyger iväg. Det här handlade dessvärre mer om mat än om att flyga. Och så hade jag ju lovat barnen att inte bli för långrandig. Så för att göra en lång historia kort slutar Chihiros äventyr med en härlig flygning på draken Haku, efter att hon har övervunnit sina egna rädslor och förvandlats till en riktig hjältinna. Tack vare Haku, och flera andra små och stora medhjälpare, har Chihiro hittat till häxan Zeniba, tvillingsyster till till den elaka häxan Yubaba som har förtrollat Chihiros föräldrar till grisar. 

Zeniba ger Chihiro ett magiskt hårband, gjort av det garn som hon spunnit under Chihros besök, och så säger Zeniba att Chihiro egentligen alltid har haft kraften inom sig. Precis som fén Glinda säger till Dorothy à propos de rubinröda skorna som häxorna slåss så mycket om i Trollkarln från Oz. Det är, som Miranda säger, många saker som är lite konstiga. Men så är det ju ofta i sagornas värld.

Sådant tänker jag på medan taggarna från krusbären rivs och vinbären går sönder när jag drar dem av buskarna för häftigt. Sedan går jag in och syltar och saftar. Känner mig som lite som en annan, mer beskedlig sorts häxa, som mammahäxan i Pija Lindenbaums sagobok Glossas café. Snart börjar det lukta vrålgott i köket och det blir en tapper liten samling burkar - gula och röda: röd vinbärssylt och saft och krusbärssylt. Jag bestämmer mig för att göra en krusbärspaj till efterrätt och tittar i min och Marias Filmkokboken - för första gången på flera år. Snövit bakade ju en krusbärspaj när den elaka styvmodern kom på besök. Nu väntar jag faktiskt ingen sådan men jag älskar krusbärspaj.

Den blir ganska god, vilket även Daniel påpekar när vi sitter framför teven och tittar på det tionde kapitlet av den kinesiska teveserien The Great Revival som vi har fastnat för. Den handlar om maktkampen i Kina för tre tusen år sedan mellan kungadömena Yue och Wu. Det är ruskigt spännande. Det svagare riket Yue har precis vunnit sin första stora strid och kungen av Wu har fått en pil i foten. Med uppbådande av sina sista krafter, stapplar han ut ur det övergivna fortet där hans trupper har förskansat sig och tittar för sista gången på sitt älskade rike...

Obliviate!

"Mamma, skriv inte så långa inlägg...." säger mina döttrar efter att ha granskat min  sommarblogg. Ok, tänker jag, efter att ha legat vaken på nätterna för att hitta på nya spännande saker att skriva om. Jag tycks ha missat själva idén med att skriva dagsfärska inlägg, direkt från livet och med glimtar från  sommarens upplevelser från Nyköping, Sandhamn och Skansen.

Flickorna hade tänkt sig en stor Harry Potter-revival. De skulle läsa om alla böckerna i rekordfart och se om alla filmerna lagom till premiären, idag den 13 juli kl. 15.40 på Sture. Farmor hade lovat skicka halsdukarna som hon hade stickat - men uppenbart glömt. Och så dök det upp gäster i måndags, från England, och flickorna fick plötsligt ta hand om en ursöt liten treåring vid namn Elena. Och så var den planen kaputt! Fast Elena och hennes föräldrar var underbara och så pratade de ju engelska. Lilla Elena lät precis som Wallace! 

Flickorna tog sig an den nya planen med liv och lust. Igår var vi på Skansen och sedan lyckades de faktiskt titta på några av Harry Potter-filmerna, medan de avlöste varandra som Elenas lekkamrat. Så medan två av tre av mina flickor tittade på Harry Potter, lekte den tredje med Elena. De byggde med kaplaklossarna, läste En flodhästsaga och målade Turnerliknande sommarmotiv. Alla trivdes och var glada.

Så i morse åkte engelsmännen sin väg. Mina tre döttrar vaknade med Förväntningar lysande i ögonen. De letade fram sina trollstavar som de hade gjort i slöjden och började välja ut rätt kläder till premiären. Matilda gav sig iväg på cykel för att göra ett sista försök att hitta del 6, den Harry Potter-film som de ännu inte hunnit se. Tyvärr fanns den varken i den lokala videobutiken, mataffären eller på köpcentrat så där fick de ge upp.


Jag har lovat att ta med dem till Sf-bokhandeln i Gamla Stan för att se om vi inte kan köpa halsdukarna före premiären. 


Annars får jag väl trolla bort mig själv! Den trollformeln tycker jag verkar mest användbar.

Sommaren och döden

Jag visste att jag skulle behöva återvända till Törst igen, Ingmar Bergmans film från 1949, efter en novellsamling av Birgit Tengroth, med Eva Henning i huvudrollen och rivalen Hasse Ekman som sadistisk läkare. Och så foto av Gunnar Fischer. Det var mest med tanke på Gunnar som jag plockade fram filmen ur dvd-hyllan häromdagen, istället för att gå och bada. Gunnar Fischer, en av svensk films främsta filmfotografer, dog ju för en knapp månad sedan. Han är mest omskriven idag som Ingmar Bergmans första hovfotograf, och Törst var hans andra film med Ingmar. Då var Gunnar redan en erfaren filmfotograf som hade lärt sig av de bästa. Han hade varit elev till Julius Jaenzon och han hade arbetat med Carl Theodor Dreyer. Gunnar och Ingmar gjorde 12 filmer tillsammans, däribland de filmer av IB som jag gillar bäst: Sommarlek, Sommaren med Monika, Smultronstället.  

Gunnar Fischer hade också en konstnärlig bakgrund och det märks främst i två av de saker han gjorde allra bäst: ansikten och vatten. Det var han som fångade Harriet Anderssons tvetydigt trotsiga blick i den berömda långa tagningen av hennes ansikte, i närbild, omslutet av svart, i slutet av Sommaren med Monika. Och det var Gunnar Fischer som fick den svenska sommaren att skimra på ett så ljuvligt olycksbådande sätt, som i Sommarlek, strax innan Birger Malmsten hoppar till sin död från en klippa i skärgården. 


Jag träffade faktiskt Gunnar Fischer en gång, på en visning av Smultronstället på Cinemateket, på biografen Sture i Stockholm. Före filmvisningen berättade han i vänligt samspråk med Mårten Blomkvist om sitt samarbete med Bergman, och sedan kom han och satte sig bredvid mig, ute i salongen, medan Isak Borgs dödsångest rullade igång uppe på duken. Han visste så klart inte att jag satt där, men det var en stor stund för mig, att sitta bredvid den som jag tyckte bäst om av alla svenska filmfotografer, medan Isak Borg tappar bort tid och rum, ser en hästskjuts tappa sin kista, och liket som liknar honom själv försöker dra honom med sig. 
Efter den scenen lämnade Gunnar Fischer diskret biosalongen. Och nu är han död. Han blev äldre än alla de gubbar som han filmat med, 100 år. 


När han dog nu i juni var det så klart en del artiklar om Gunnar Fischer, men jag blev särskilt glad åt en som jag hittade på nätet. En filmkritiker vid namn Glenn Kenny hade också valt att särskilt titta på Törst och så här beskriver han en scen i filmen där man ser filmens huvudpersoner, Rut och Bertil, som är ombord på ett tåg. Rut syns i förgrunden, en del av hennes ansikte och lår, hon ligger på vagnsbritsen i underkläderna och försöker sova. Det är varmt. Bertil syns i bakgrunden, hans ansikte är dolt i mörker. Han har en tändare i sin hand, som han leker med. Just detta fångade Kennys uppmärksamhet:
"Look at the subtle way the flame from the ignited lighter illuminates not just the frightening look on Bertil's face but also seems to brighten, just the tiniest bit, Rut's cheek, the white of her right eye. It's lighting manipulation, and light capture, at an incredibly subtle and technologically advanced level. It's the kind of almost spiritual illumination that made Fischer such an exceptional film artist and superb Bergman collaborator."
Wow, säger jag. Det kallar jag filmkritik! Ni får kolla själva på Glenn Kennys hemsida Some Came Running. 

Jag köpte Törst för ett par år sedan, främst för att titta på Eva Henning. Hon var då filmen spelades in, våren och sommaren 1949, gift med Hasse Ekman, och hans filmiska musa. Det var också då, under slutet av fyrtiotalet, som spelet mellan Hasse och Ingmar Bergman pågick som bäst. Båda gjorde anspråk på att vara svensk films Wonder Boy. Just då var det Hasse som låg i täten, efter en lång rad filmer som varit både publiksuccéer och filmkonstnärliga succéer. Hasse hade just gjort klar Flickan från tredje raden, ett sagospel om en ring som vandrar runt hos olika människor som av olika skäl tvingas ta avgörande beslut i sina liv, och där hade Eva spelat rollen som sagans magiska fe. Och han höll på att förbereda Flicka och hyacinter, som skulle bli hans mästerverk, och där Eva också skulle spela huvudrollen.

Då kom Ingmar och ville ha Eva med i sin film Törst. Eva var mycket lockad av rollen som Rut, en kvinna på gränsen till sammanbrott efter att ha blivit sviken av en man, gjort en abort och avbrutit sin karriär som balettdansös. Tillsammans med en ny man, Bertil, försöker hon lappa ihop sitt liv, med en resa till Italien. Filmen börjar på deras hemresa, på ett hotell i Basel och i en mycket lång tagning går Rut omkring som en trasig gammal leksak, uppskruvad, rastlös och med små korta blänk av medkänsla och sympati.
Bertil, som spelas av Birger Malmsten, har också ett olyckligt kärleksförhållande bakom sig. Kvinnan som han har älskat, Viola, kunde inte släppa taget om sin döda man. Nu är hon en människospillra, fast i sin sorg och självömkan och ett lätt byte för mänsklig ondska. Under en midsommarhelg får vi följa dessa människor, med den tryckande sommarvärmen och desperationen som gemensam tråd. Medan Bertil och Rut tar tåget till Stockholm och kan inte sluta sin katt-och-råtta-lek, går .. på en sista vandring genom stan, i ett sista desperat försök att finna lite mänsklig värme och sympati.

Birgit Tengroth spelar Viola och det är ju också hennes berättelse eftersom filmen bygger på hennes novellsamling Törst, som publicerats några år tidigare. Tengroth var en fascinerande kvinna i svensk kulturliv under mitten av 1900-talet. Hon var inte bara filmstjärna utan även författarinna och mycket flitig journalist och krönikör, verksam ända fram till mitten av sjuttiotalet. Det finns en mycket kärleksfull blogg om henne, Bigganblogg, som jag varmt rekommenderar för den som vill veta mer om henne.

När jag första gången såg Törst måste jag erkänna att jag gav upp efter den där första långa scenen på hotellrummet. Jag tyckte att Eva spelade över. Och jag föredrog henne såsom hon var i Hasse Ekmans filmer. I Banketten året innan hade hon ju dessutom redan briljerat som kärlekstörstande och självmordsbenägen. Men nu inser jag, efter att ha gett Törst en andra chans, att det här är Birgits film. Hon gör ett mycket starkt intryck, inklämd i sin stela dräkt, lätt översminkad och med sorgen präntad som ett förrädiskt skimmer i sitt månformade ansikte. Och för att det är hennes historier som berättas, hennes berättelser om mänsklig svaghet, som lockade både Ingmar och Hasse.


I en av filmens scener går Viola till sin doktor, spelad av Hasse Ekman, och insisterar att få träffa honom, trots att det är midsommarafton. Att dagen är illa vald får hon ett varsel om redan i väntrummet. Där står en kille och lagar en fönsterruta (han spelas lysande av Sven-Eric Gamble), och han upplyser henne om att det redan har varit ett hysteriskt fruntimmer där som kört sin arm genom glaset. Och tyvärr är Dr Rosengren ingen hjälp alls. Så här säger han med illa dold avsmak för det flämtande fruntimret i hans mottagningsrum:
- Försök förstå att huvudsaken inte är att vara älskad, utan att älska själv. Jag gör inte motstånd. Älska mig. Ni får det, ni ska det.


Viola gör det enda rätta och flyr därifrån. Men nere på den folktomma gatan möter hon nästa rovdjur, Valborg, en gammal klasskamrat som bjuder upp henne till sig. Här börjar filmens intressantaste scener, mellan Birgit Tengroths Viola och Mimi Nelson som spelar Valborg. Valborg har vi sett tidigare i filmen, då hon var elev på Operan tillsammans med Rut, och Rut blev mobbad av den gamla danslärarinnan, giftigt spelad av Naima Wifstrand. Valborg tog parti för Rut, med risk för att själv spela bort sina chanser som premiärdansös. Senare lämnade hon ändå baletten och nu hittar vi henne här, ensam i en lägenhet i Stockholm, på midsommarafton. 


Valborg gör ingen hemlighet av att hon känner sig attraherad av Viola: "Du har vackra tänder" säger hon och sedan försöker hon supa henne under bordet med vin och zigenarmusik. När Viola äntligen förstår vad Valborg menade med att karlar var ett avslutat kapitel för henne, flyr hon hals över huvud, för andra gången. Gunnar Fischers kamera registrerar den nakna skräcken i Violas ansikte, men den stannar på Valborg, hennes ansikte är som ett övergivet skogsrå, en varelse som vet att hon kommer att få leva hela livet med sin sorg. Och så slutar filmen med vatten och död. Viola kastar sig från en brygga i vattnet som Gunnar Fischer fångar så melankoliskt i glimrande svart-vitt. Solglittret på vattenytan denna midsommarafton är blott en hägring. 

Det slår mig nu hur mycket Törst har gemensamt med Hasse Ekmans mästerverk, Flicka och hyacinter. I Törst är Birgit Tengroths Viola "lilla fröken Ensam", just den figur som Eva spelar i Flicka och hyacinter. Båda två är kvinnor på drift i storstaden och söker mänsklig värme och sympati, utan att lyckas. Och båda två väljer hellre döden än lesbisk kärlek - så skulle man kunna sammanfatta det lite drastiskt och med risk för att vara orättvis. Dagmar Brink, Evas rollfigur i Flicka och hyacinter, är ju hela tiden beredd att ta emot Alex med öppna armar, men ger upp när Alex är den sista i raden som sviker henne. Medan Viola, i Törst, är besatt av kärleken till en död man, och därmed oförmögen att ta till sig några som helst ömhetsbetygelser, vare sig de kommer från en man eller en kvinna.


Ja, allt det här tänker jag på medan sommaren utanför mitt fönster står i sin prakt och solen, värmen och den doftade brisen väntar otåligt på att få ta emot mig och ge mig lika oförglömliga minnen som bilden av en ensam roddbåt i svart-vitt, förtöjd vid en kobbe i skärgården, anno 1949.


Tack Gunnar Fischer.

Han dog för kärleken!

Skräckfilm och sommarkväll är två begrepp som hänger bra ihop. Efter en lång härlig dag med sol, bad, vänner och trevligt sällskap, en promenad längs blommande dikesrenar under böljande kaskader av grönt och mjukt doftande blomster, grillmiddag utomhus och ett glas vin, då är det dags för en skräckfilm i svart-vitt. Familjen sitter tryggt ihoprullad framför teven som visar klassikern "Skräcken i svarta lagunen" och jag tänker att nu får mina barn uppleva precis det som jag upplevde i deras ålder: det outplånliga minnet med Filmhistorien. 

 
Jag hinner inte se förtexterna, vilket är synd för anslaget är nästan det som är allra viktigast i en film. Men så är det ju när man ska se film på tv, man är inte alltid lika fokuserad, och filmen väntar inte medan man brer sig en nattamacka i köket eller går på toa. Men efter toabesöket sjunker jag också ner i soffan. Innan dess hinner jag se mig omkring och konstaterar att alla barnen, sex stycken faktiskt är samlade, varav tre är mina, och alla tittar djupt koncentrerade på de förföriskt vackra bilderna från ett landskap som ska föreställa Amazonas. 
 
En båt glider långsamt uppför en flod. Vattnet glittrar i solljuset som letar sig ner genom det tunga lövverket. Floden är omgiven av djungel där något obekant och onämnbart väntar på dem som färdas på floden. Jag har sett den där båten många gånger förr och följt dess äventyr med skräckblandad förtjusning, antingen den hette African Queen och transporterade en surmulen alkis och en nyförlöst nucka, eller den förde den unge kapten Willard upp till den onde fadersfiguren Kurtz - att utrota "with extreme prejudice". 

 
Floden blev mitt liv. Den sista färden. Apocalypse now. Människorna drivs uppför floden av sin pliktkänsla, ödestro, nyfikenhet eller dödslängtan. Någonstans dyker även ett helt annat resesällskap upp i mitt huvud, och det är flickorna i vita spetsklänningar som försvinner in i berget i "Picknick at Hanging Rock". Ja, vad är det de vill och vad får dessa människor att ge sig ut på en så uppenbart livshotande resa?

 
I "Skräcken i svarta lagunen" är det åtta personer ombord på båten, fyra i besättningen och fyra medlemmar av en forskarexpedition. Besättningen är inte så intressant, förutom kaptenen som visar sig vara både modig och lojal. De andra tre besättningsmännen är "locals" som bryter på spanska  och bara är med för att väcka och bevisa monstrets brutalitet. Och snart har vi glömt dem, trots att två av männen visar sig vara bröder och någonstans kommer det att sitta en förtvivlad mamma och sörja sina två söner som fallit offer på vetenskapens grymma altare.
Forskarna å sin sida är en heterogen grupp bestående av en gammal man, en något yngre, piprökande gentleman, en ännu något yngre hjältetyp som gärna pratar om vetenskapens under och syfte, samt uppträder rådigt i  badbyxor, en till i samma ålder och av samma kaliber, läs rivalen, men mer av en jägartyp än en forskartyp, lite aggressivare och mer fyrkantig haka, samt en kvinna, som trots att hon mest agerar kuttersmycke i tajta byxor eller urringad baddräkt, sägs vara en utmärkt forskare med egna stolta fynd på sin professionella meritlista. 

 
Tidigt i filmen mejslas de olika karaktärerna fram. Vi får reda på vem som är kär i vem och vem som är pålitlig, stark, svekfull, självisk. Kort sagt: vi får reda på vem vi ska heja på, och oftast visar det sig ju i slutänden vara just den som överlever. Det är ett välkänt mönster inom skräckfilmen. Tänk hur vi alltid känner att vi, liksom huvudpersonen, har överlevt, när filmen äntligen är slut och ljuset i salongen tänds igen, och aldrig att vi skänker en tanke åt alla dem som har behövt dö för att vi ska få leva. Att se på skräckfilm är en boost för egot, varje litet ego i publiken: Jag klarade det. Jag klarade mig! Hipp hipp hurra! Och att grumla denna oförställda glädje genom att skänka alla de döda en tanke framstår alltmer, i biosalongens nyfödda ljus, som onödigt perverst.

 
Det är en fascinerande tanke att jag med detta försök till analys av rollfigurerna i denna film kan ha lagt ner minst lika mycket tid på dem som manusförfattarna kan ha gjort då de snickrade ihop den här storyn om monstret som trivs i sin lagun och inte låter sig fångas av vare sig infödingar eller beskäftiga vetenskapsmän. Missförstå mig rätt: Det är inget försök från min sida att dissa en klassiker. Men faktum är att det knappast är skådisarna och deras rollfigurer som bär den här filmen, så det gör ingenting att den piprökande gentlemannen är skrattretande nonchalant - vilket också visar sig bli hans olycka - eller att den vackra unga damen är ett tvättäkta våp som gärna skriker och svimmar och faller ihop snyggt i monstrets eller hjältens armar - och då har vi totalt glömt bort vilken modig och duktig vetenskapskvinna hon skulle föreställa. 

 
Men vad är det då som gör "Skräckeni svarta lagunen" till en sådan oförglömlig upplevelse? Undervattensfotot är faktiskt utsökt. Det här är ju femtiotal, det ser jag på den kvinnliga stjärnasn frisyr och baddräkt, och ingen av dem som såg den här filmen när den gick på bio hade sett Jacques Cousteaus underbara vattenvärldar än. Så här måste det ha bidragit till filmens tjusarkraft, alla dessa bilder på fiskar i olika storlekar, dykare som gracisöt rör sig i djupen och samlar in stenar och växter till sina provtagningar. Och så monstret, det okända som ligger på lur bakom stenar och undervattensväxter och som plötsligt simmar fram och i en berömd scen simmar parallellt med den tjusiga kvinnliga forskaren, fast långt under henne. Naturligtvis har hon lite av en Esther Williams också - det är klart att hon kan lite konstsim, utöver det dammig och osexiga jobbet att samla in prover och analysera dem. Och när hon ligger där och plaskar och gör vattengympa med spetsade tår och böjd rygg likt en kärlekskrank sjöhäst är det inte svårt att förstå att monstret tror att hon kallar på honom. Det här är dessutom ett av filmens centrala tema: den förbjudna kärleken, lockelsen att para ihop olikheter, yin och yang, för att om möjligt frambringa nya, märkliga och underbara ting. Den lockelsen behöver man inte vara vetenskapsman för att förstå. Vad kan vara mer frestande än en vacker, modern kvinna och en urtidsödla? Det där tangerar det vulgära, men det är också något som vi lärt oss att reagera på sedan barnsben. Det är Darwins värld och tanke - "survival of the fittest". Den tanken har filmen också haft mycket nytta av.

 
När min dotter Miranda såg filmen för ett antal år sedan, när hon var mycket liten, var det faktiskt en film som hon fick mardrömmar av. Särskilt närbilderna av monstrets hand tycktes göra henne helt vild av skräck. Det förvånade oss lite, vi ser ju så mycket film hela familjen och när Lisa, tre år, hade sett Peter Jacksons "King Kong" hade hon blivit djupt gripen och sammanfattat sin upplevelse med orden: "Han dog för kärleken!"

 
I slutet av "Skräcken i svarta lagunen" käbblar de två hjältefigurerna om hur de ska göra. Monstret har dödat tre att fyra besättningsmän - bara kaptenen är kvar - och deras egna mysiga gentleman har blivit allvarligt skadad sedan han helt osannolikt föll i sömn på sin post när han skulle vakta det fängslade odjuret, och monstret smet. Beskjuten med harpun och kulor är han nu argare än någonsin, och de två rivalerna bråkar om det skick som de bör ta hem monstret i. Jägarhjälten tycker att det ska döda honom och ta med honom hem  för uppvisning - en trofé kort och gott. Detta synsätt upprör den mer filosofiskt lagde hjälten som bara vill ha med sig bevis på vad de har hittat, vetenskapligt oklanderliga sådana, och helst inte blodbesudlade. Problemet löser sig genom att monstret tar saken i egna händer och rövar bort kvinnan. I en mycket vacker scen bär han henne igenom en underjordisk grotta tills han kommer fram till en hemlig lagun. Där lägger han ner henne med stor försiktighet men blir upphunnen av rivalerna som helt skamlöst skjuter ner honom. När de förstår att han är dödligt sårad vill jägartypen lägga an nådaskottet, men blir avbruten av Hjälten. Han avstår alltså från att slutligen få sina oklanderliga vetenskapliga bevis för att låta monstret dö i fred och frågan är vad han egentligen fick ut av hela resan - bortsett från att han överlevde?

Monstret hoppar ner i vattnet och försvinner, och vi förmodar att han dör någonstans där ner nere i djupet. Min Miranda drabbades av skräck varje gång monstrets fjäll- och kloförsedda hand syntes i närbild, ofta i närheten av den intet ont anande våpet och helt skamlöst påannonserad av gällt skrikande trumpeter. Men även om en mor ska skydda sina barn från traumatiska upplevelser så kunde jag inte hjälpa att jag tänkte att det var bevis nog för att filmen faktiskt hade lyckats. Dess uppsåt var ju att skrämmas - och att kanske väcka en tanke om allt det vackra och okända som finns mellan himmel och jord. Så om följande scenario upprepas mer än femtio år efter filmens tillkomst, måste man väl säga att den filmen har en beundransvärd överlevnadsförmåga, när en liten tjej  blir så rädd att hon måste sova mellan mamma och pappa.

Den här sommarnatten ser jag mig omkring, medan båten fortsätter sin ödesmättade resa genom Amazonas svart-vita värld, och undrar vilka av ungarna som kommer att minnas "Skräcken i svarta lagunen" som den läskigaste film de sett?

"You have to look with better eyes"

 "You have to look with better eyes". Det är ett av mina favoritcitat. Det är taget ur en film som är lite orättvist bortglömd idag - kanske för att regissören av filmen har blivit vida mer känd för andra filmer som på sätt och vis förbättrat både tema och innehåll i just denna film. Vad heter filmen där detta citat finns och vad heter skådisen som säger det? Om jag säger vatten, avgrunder och kärlek - då har jag redan sagt för mycket. Men eftersom jag gillar frågesporter så lämnar jag gärna denna fråga öppen till er, kära eventuella läsare.

Själv är jag helt ny på den här arenan, som bloggare, menar jag - eller bloggarinna (?) Jag brukar inte ens läsa andras bloggar men nu tänkte jag testa det här mest för att ge mig själv en spark i baken och få tillbaka lusten att skriva - och bli klar med den där boken om en legendarisk svensk filmregissör som jag hållit på med till och från i flera år.

Jag kommer att skriva om honom (ja, det är en han) och om andra filmer som jag ser eller läser om i sommar. För märkligt nog är det ju ibland så att de bästa filmupplevelserna är dem man läser om. Så är det ju, eller hur, annars skulle du väl inte läsa detta just nu?


Bilden, för övrigt, har jag tagit själv, på pandareservatet i Chengdu, i Kina, för ett år sedan. Jag är ingen vidare fotograf så jag ska försöka att undvika att publicera mina egna bilder. Samtidigt förstår jag ju att det här blir en jättetråkig läsning utan bilder. Jag kunde kanske ha skrivit något om Kung Fu Panda 2 - den är säkert jättebra men i vår familj är det bara mina tre döttrar som sett den än. Det är inte alls så att jag rynkar på näsan åt den berömda pandafilmen och försöker sticka emellan med något egenproducerat. Jag gillade verkligen ettan och kommer alldeles säkert att återvända till pandan och hans filosofi.

Men nu får det räck för ikväll. Fundera på citatet ovan och låt se vem som kommer på svaret!
Simma lugnt & Hasta la vista! God natt och au revoir - och alla de där vackra orden som en viss skönsjungande katt formulerar så svängigt i en film som jag växte upp med och gärna tänker på ibland. O'Malley hette katten - och vad hette filmen? Oj då, nu blev det en fråga till...