Jag visste att jag skulle behöva återvända till Törst igen, Ingmar Bergmans film från 1949, efter en novellsamling av Birgit Tengroth, med Eva Henning i huvudrollen och rivalen Hasse Ekman som sadistisk läkare. Och så foto av Gunnar Fischer. Det var mest med tanke på Gunnar som jag plockade fram filmen ur dvd-hyllan häromdagen, istället för att gå och bada. Gunnar Fischer, en av svensk films främsta filmfotografer, dog ju för en knapp månad sedan. Han är mest omskriven idag som Ingmar Bergmans första hovfotograf, och Törst var hans andra film med Ingmar. Då var Gunnar redan en erfaren filmfotograf som hade lärt sig av de bästa. Han hade varit elev till Julius Jaenzon och han hade arbetat med Carl Theodor Dreyer. Gunnar och Ingmar gjorde 12 filmer tillsammans, däribland de filmer av IB som jag gillar bäst: Sommarlek, Sommaren med Monika, Smultronstället.
Gunnar Fischer hade också en konstnärlig bakgrund och det märks främst i två av de saker han gjorde allra bäst: ansikten och vatten. Det var han som fångade Harriet Anderssons tvetydigt trotsiga blick i den berömda långa tagningen av hennes ansikte, i närbild, omslutet av svart, i slutet av Sommaren med Monika. Och det var Gunnar Fischer som fick den svenska sommaren att skimra på ett så ljuvligt olycksbådande sätt, som i Sommarlek, strax innan Birger Malmsten hoppar till sin död från en klippa i skärgården.
Jag träffade faktiskt Gunnar Fischer en gång, på en visning av Smultronstället på Cinemateket, på biografen Sture i Stockholm. Före filmvisningen berättade han i vänligt samspråk med Mårten Blomkvist om sitt samarbete med Bergman, och sedan kom han och satte sig bredvid mig, ute i salongen, medan Isak Borgs dödsångest rullade igång uppe på duken. Han visste så klart inte att jag satt där, men det var en stor stund för mig, att sitta bredvid den som jag tyckte bäst om av alla svenska filmfotografer, medan Isak Borg tappar bort tid och rum, ser en hästskjuts tappa sin kista, och liket som liknar honom själv försöker dra honom med sig.
Efter den scenen lämnade Gunnar Fischer diskret biosalongen. Och nu är han död. Han blev äldre än alla de gubbar som han filmat med, 100 år.
När han dog nu i juni var det så klart en del artiklar om Gunnar Fischer, men jag blev särskilt glad åt en som jag hittade på nätet. En filmkritiker vid namn Glenn Kenny hade också valt att särskilt titta på Törst och så här beskriver han en scen i filmen där man ser filmens huvudpersoner, Rut och Bertil, som är ombord på ett tåg. Rut syns i förgrunden, en del av hennes ansikte och lår, hon ligger på vagnsbritsen i underkläderna och försöker sova. Det är varmt. Bertil syns i bakgrunden, hans ansikte är dolt i mörker. Han har en tändare i sin hand, som han leker med. Just detta fångade Kennys uppmärksamhet:
"Look at the subtle way the flame from the ignited lighter illuminates not just the frightening look on Bertil's face but also seems to brighten, just the tiniest bit, Rut's cheek, the white of her right eye. It's lighting manipulation, and light capture, at an incredibly subtle and technologically advanced level. It's the kind of almost spiritual illumination that made Fischer such an exceptional film artist and superb Bergman collaborator."
Wow, säger jag. Det kallar jag filmkritik! Ni får kolla själva på Glenn Kennys hemsida Some Came Running.
Jag köpte Törst för ett par år sedan, främst för att titta på Eva Henning. Hon var då filmen spelades in, våren och sommaren 1949, gift med Hasse Ekman, och hans filmiska musa. Det var också då, under slutet av fyrtiotalet, som spelet mellan Hasse och Ingmar Bergman pågick som bäst. Båda gjorde anspråk på att vara svensk films Wonder Boy. Just då var det Hasse som låg i täten, efter en lång rad filmer som varit både publiksuccéer och filmkonstnärliga succéer. Hasse hade just gjort klar Flickan från tredje raden, ett sagospel om en ring som vandrar runt hos olika människor som av olika skäl tvingas ta avgörande beslut i sina liv, och där hade Eva spelat rollen som sagans magiska fe. Och han höll på att förbereda Flicka och hyacinter, som skulle bli hans mästerverk, och där Eva också skulle spela huvudrollen.
Då kom Ingmar och ville ha Eva med i sin film Törst. Eva var mycket lockad av rollen som Rut, en kvinna på gränsen till sammanbrott efter att ha blivit sviken av en man, gjort en abort och avbrutit sin karriär som balettdansös. Tillsammans med en ny man, Bertil, försöker hon lappa ihop sitt liv, med en resa till Italien. Filmen börjar på deras hemresa, på ett hotell i Basel och i en mycket lång tagning går Rut omkring som en trasig gammal leksak, uppskruvad, rastlös och med små korta blänk av medkänsla och sympati.
Bertil, som spelas av Birger Malmsten, har också ett olyckligt kärleksförhållande bakom sig. Kvinnan som han har älskat, Viola, kunde inte släppa taget om sin döda man. Nu är hon en människospillra, fast i sin sorg och självömkan och ett lätt byte för mänsklig ondska. Under en midsommarhelg får vi följa dessa människor, med den tryckande sommarvärmen och desperationen som gemensam tråd. Medan Bertil och Rut tar tåget till Stockholm och kan inte sluta sin katt-och-råtta-lek, går .. på en sista vandring genom stan, i ett sista desperat försök att finna lite mänsklig värme och sympati.
Birgit Tengroth spelar Viola och det är ju också hennes berättelse eftersom filmen bygger på hennes novellsamling Törst, som publicerats några år tidigare. Tengroth var en fascinerande kvinna i svensk kulturliv under mitten av 1900-talet. Hon var inte bara filmstjärna utan även författarinna och mycket flitig journalist och krönikör, verksam ända fram till mitten av sjuttiotalet. Det finns en mycket kärleksfull blogg om henne, Bigganblogg, som jag varmt rekommenderar för den som vill veta mer om henne.
När jag första gången såg Törst måste jag erkänna att jag gav upp efter den där första långa scenen på hotellrummet. Jag tyckte att Eva spelade över. Och jag föredrog henne såsom hon var i Hasse Ekmans filmer. I Banketten året innan hade hon ju dessutom redan briljerat som kärlekstörstande och självmordsbenägen. Men nu inser jag, efter att ha gett Törst en andra chans, att det här är Birgits film. Hon gör ett mycket starkt intryck, inklämd i sin stela dräkt, lätt översminkad och med sorgen präntad som ett förrädiskt skimmer i sitt månformade ansikte. Och för att det är hennes historier som berättas, hennes berättelser om mänsklig svaghet, som lockade både Ingmar och Hasse.
I en av filmens scener går Viola till sin doktor, spelad av Hasse Ekman, och insisterar att få träffa honom, trots att det är midsommarafton. Att dagen är illa vald får hon ett varsel om redan i väntrummet. Där står en kille och lagar en fönsterruta (han spelas lysande av Sven-Eric Gamble), och han upplyser henne om att det redan har varit ett hysteriskt fruntimmer där som kört sin arm genom glaset. Och tyvärr är Dr Rosengren ingen hjälp alls. Så här säger han med illa dold avsmak för det flämtande fruntimret i hans mottagningsrum:
- Försök förstå att huvudsaken inte är att vara älskad, utan att älska själv. Jag gör inte motstånd. Älska mig. Ni får det, ni ska det.
Viola gör det enda rätta och flyr därifrån. Men nere på den folktomma gatan möter hon nästa rovdjur, Valborg, en gammal klasskamrat som bjuder upp henne till sig. Här börjar filmens intressantaste scener, mellan Birgit Tengroths Viola och Mimi Nelson som spelar Valborg. Valborg har vi sett tidigare i filmen, då hon var elev på Operan tillsammans med Rut, och Rut blev mobbad av den gamla danslärarinnan, giftigt spelad av Naima Wifstrand. Valborg tog parti för Rut, med risk för att själv spela bort sina chanser som premiärdansös. Senare lämnade hon ändå baletten och nu hittar vi henne här, ensam i en lägenhet i Stockholm, på midsommarafton.
Valborg gör ingen hemlighet av att hon känner sig attraherad av Viola: "Du har vackra tänder" säger hon och sedan försöker hon supa henne under bordet med vin och zigenarmusik. När Viola äntligen förstår vad Valborg menade med att karlar var ett avslutat kapitel för henne, flyr hon hals över huvud, för andra gången. Gunnar Fischers kamera registrerar den nakna skräcken i Violas ansikte, men den stannar på Valborg, hennes ansikte är som ett övergivet skogsrå, en varelse som vet att hon kommer att få leva hela livet med sin sorg. Och så slutar filmen med vatten och död. Viola kastar sig från en brygga i vattnet som Gunnar Fischer fångar så melankoliskt i glimrande svart-vitt. Solglittret på vattenytan denna midsommarafton är blott en hägring.
Det slår mig nu hur mycket Törst har gemensamt med Hasse Ekmans mästerverk, Flicka och hyacinter. I Törst är Birgit Tengroths Viola "lilla fröken Ensam", just den figur som Eva spelar i Flicka och hyacinter. Båda två är kvinnor på drift i storstaden och söker mänsklig värme och sympati, utan att lyckas. Och båda två väljer hellre döden än lesbisk kärlek - så skulle man kunna sammanfatta det lite drastiskt och med risk för att vara orättvis. Dagmar Brink, Evas rollfigur i Flicka och hyacinter, är ju hela tiden beredd att ta emot Alex med öppna armar, men ger upp när Alex är den sista i raden som sviker henne. Medan Viola, i Törst, är besatt av kärleken till en död man, och därmed oförmögen att ta till sig några som helst ömhetsbetygelser, vare sig de kommer från en man eller en kvinna.
Ja, allt det här tänker jag på medan sommaren utanför mitt fönster står i sin prakt och solen, värmen och den doftade brisen väntar otåligt på att få ta emot mig och ge mig lika oförglömliga minnen som bilden av en ensam roddbåt i svart-vitt, förtöjd vid en kobbe i skärgården, anno 1949.
Tack Gunnar Fischer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar