Chihiros hårband

Medan jag plockar krusbär i trädgården tänker jag på att flyga. Under förmiddagen har vi tittat klart på Spirited Away - ett kärt återseende efter att filmen varit utlånad till kompisar i över ett år - och ett av kännetecknen i Miyazakis underbara filmvärld är just flygandet. 

Chihiro är 10 år, precis som min Lisa är just nu, och hon och hennes familj är på väg till ett nytt hus, en ny miljö och en ny skola. Chihiro gillar det inte alls och surar i baksätet av bilen. Då kör pappan in på en främmande väg, drabbas han av nyfikenhet och kör på allt fortare genom den vilda växtligheten. Genom fönsterrutan ser Chihiro stenstatyer i skogen som ler mystiskt mot dem. Plötsligt bromsar pappan in mitt framför en stenstod som tycks vakta en märklig öppning. Pappan drar med sig mamman ut på en promenad för att utforska platsen och ingen av dem lyssnar på Chihiros protester. Chihiro tvingas följa med, fast hon inte vill. I slutet av en mörk tunnel ligger något som liknar ett övergivet stationshus. Där öppnar sig ett hav av gräs och mjuka kullar och ljusblå himmel. 

- Vi skulle ha tagit med oss lunchmackorna, säger mamman. Och så fortsätter de gå över det inbjudande gräset med Chihiro i motvilligt släptåg. De kommer fram till något ännu häftigare: en stad, där det ligger restauranger i långa rader längs pittoreska gator. Pappan vädrar i luften och känner genast doften av godsaker! Och så rusar han och mamman bort och sätter sig och börjar ta för sig av maten som står framme vid en uteservering.

- Vi kan betala när de dyker upp, säger pappan och refererar till det som vi alla tänker: Vem har lagat all den här maten? För vem? Här är ju ingen alls!

Så börjar Hayao Miyazakis Spirited Away och ni ser hur lätt jag flyger iväg. Det här handlade dessvärre mer om mat än om att flyga. Och så hade jag ju lovat barnen att inte bli för långrandig. Så för att göra en lång historia kort slutar Chihiros äventyr med en härlig flygning på draken Haku, efter att hon har övervunnit sina egna rädslor och förvandlats till en riktig hjältinna. Tack vare Haku, och flera andra små och stora medhjälpare, har Chihiro hittat till häxan Zeniba, tvillingsyster till till den elaka häxan Yubaba som har förtrollat Chihiros föräldrar till grisar. 

Zeniba ger Chihiro ett magiskt hårband, gjort av det garn som hon spunnit under Chihros besök, och så säger Zeniba att Chihiro egentligen alltid har haft kraften inom sig. Precis som fén Glinda säger till Dorothy à propos de rubinröda skorna som häxorna slåss så mycket om i Trollkarln från Oz. Det är, som Miranda säger, många saker som är lite konstiga. Men så är det ju ofta i sagornas värld.

Sådant tänker jag på medan taggarna från krusbären rivs och vinbären går sönder när jag drar dem av buskarna för häftigt. Sedan går jag in och syltar och saftar. Känner mig som lite som en annan, mer beskedlig sorts häxa, som mammahäxan i Pija Lindenbaums sagobok Glossas café. Snart börjar det lukta vrålgott i köket och det blir en tapper liten samling burkar - gula och röda: röd vinbärssylt och saft och krusbärssylt. Jag bestämmer mig för att göra en krusbärspaj till efterrätt och tittar i min och Marias Filmkokboken - för första gången på flera år. Snövit bakade ju en krusbärspaj när den elaka styvmodern kom på besök. Nu väntar jag faktiskt ingen sådan men jag älskar krusbärspaj.

Den blir ganska god, vilket även Daniel påpekar när vi sitter framför teven och tittar på det tionde kapitlet av den kinesiska teveserien The Great Revival som vi har fastnat för. Den handlar om maktkampen i Kina för tre tusen år sedan mellan kungadömena Yue och Wu. Det är ruskigt spännande. Det svagare riket Yue har precis vunnit sin första stora strid och kungen av Wu har fått en pil i foten. Med uppbådande av sina sista krafter, stapplar han ut ur det övergivna fortet där hans trupper har förskansat sig och tittar för sista gången på sitt älskade rike...