Jag hinner inte se förtexterna, vilket är synd för anslaget är nästan det som är allra viktigast i en film. Men så är det ju när man ska se film på tv, man är inte alltid lika fokuserad, och filmen väntar inte medan man brer sig en nattamacka i köket eller går på toa. Men efter toabesöket sjunker jag också ner i soffan. Innan dess hinner jag se mig omkring och konstaterar att alla barnen, sex stycken faktiskt är samlade, varav tre är mina, och alla tittar djupt koncentrerade på de förföriskt vackra bilderna från ett landskap som ska föreställa Amazonas.
En båt glider långsamt uppför en flod. Vattnet glittrar i solljuset som letar sig ner genom det tunga lövverket. Floden är omgiven av djungel där något obekant och onämnbart väntar på dem som färdas på floden. Jag har sett den där båten många gånger förr och följt dess äventyr med skräckblandad förtjusning, antingen den hette African Queen och transporterade en surmulen alkis och en nyförlöst nucka, eller den förde den unge kapten Willard upp till den onde fadersfiguren Kurtz - att utrota "with extreme prejudice".
Floden blev mitt liv. Den sista färden. Apocalypse now. Människorna drivs uppför floden av sin pliktkänsla, ödestro, nyfikenhet eller dödslängtan. Någonstans dyker även ett helt annat resesällskap upp i mitt huvud, och det är flickorna i vita spetsklänningar som försvinner in i berget i "Picknick at Hanging Rock". Ja, vad är det de vill och vad får dessa människor att ge sig ut på en så uppenbart livshotande resa?
I "Skräcken i svarta lagunen" är det åtta personer ombord på båten, fyra i besättningen och fyra medlemmar av en forskarexpedition. Besättningen är inte så intressant, förutom kaptenen som visar sig vara både modig och lojal. De andra tre besättningsmännen är "locals" som bryter på spanska och bara är med för att väcka och bevisa monstrets brutalitet. Och snart har vi glömt dem, trots att två av männen visar sig vara bröder och någonstans kommer det att sitta en förtvivlad mamma och sörja sina två söner som fallit offer på vetenskapens grymma altare.
Forskarna å sin sida är en heterogen grupp bestående av en gammal man, en något yngre, piprökande gentleman, en ännu något yngre hjältetyp som gärna pratar om vetenskapens under och syfte, samt uppträder rådigt i badbyxor, en till i samma ålder och av samma kaliber, läs rivalen, men mer av en jägartyp än en forskartyp, lite aggressivare och mer fyrkantig haka, samt en kvinna, som trots att hon mest agerar kuttersmycke i tajta byxor eller urringad baddräkt, sägs vara en utmärkt forskare med egna stolta fynd på sin professionella meritlista.
Tidigt i filmen mejslas de olika karaktärerna fram. Vi får reda på vem som är kär i vem och vem som är pålitlig, stark, svekfull, självisk. Kort sagt: vi får reda på vem vi ska heja på, och oftast visar det sig ju i slutänden vara just den som överlever. Det är ett välkänt mönster inom skräckfilmen. Tänk hur vi alltid känner att vi, liksom huvudpersonen, har överlevt, när filmen äntligen är slut och ljuset i salongen tänds igen, och aldrig att vi skänker en tanke åt alla dem som har behövt dö för att vi ska få leva. Att se på skräckfilm är en boost för egot, varje litet ego i publiken: Jag klarade det. Jag klarade mig! Hipp hipp hurra! Och att grumla denna oförställda glädje genom att skänka alla de döda en tanke framstår alltmer, i biosalongens nyfödda ljus, som onödigt perverst.
Det är en fascinerande tanke att jag med detta försök till analys av rollfigurerna i denna film kan ha lagt ner minst lika mycket tid på dem som manusförfattarna kan ha gjort då de snickrade ihop den här storyn om monstret som trivs i sin lagun och inte låter sig fångas av vare sig infödingar eller beskäftiga vetenskapsmän. Missförstå mig rätt: Det är inget försök från min sida att dissa en klassiker. Men faktum är att det knappast är skådisarna och deras rollfigurer som bär den här filmen, så det gör ingenting att den piprökande gentlemannen är skrattretande nonchalant - vilket också visar sig bli hans olycka - eller att den vackra unga damen är ett tvättäkta våp som gärna skriker och svimmar och faller ihop snyggt i monstrets eller hjältens armar - och då har vi totalt glömt bort vilken modig och duktig vetenskapskvinna hon skulle föreställa.
Men vad är det då som gör "Skräckeni svarta lagunen" till en sådan oförglömlig upplevelse? Undervattensfotot är faktiskt utsökt. Det här är ju femtiotal, det ser jag på den kvinnliga stjärnasn frisyr och baddräkt, och ingen av dem som såg den här filmen när den gick på bio hade sett Jacques Cousteaus underbara vattenvärldar än. Så här måste det ha bidragit till filmens tjusarkraft, alla dessa bilder på fiskar i olika storlekar, dykare som gracisöt rör sig i djupen och samlar in stenar och växter till sina provtagningar. Och så monstret, det okända som ligger på lur bakom stenar och undervattensväxter och som plötsligt simmar fram och i en berömd scen simmar parallellt med den tjusiga kvinnliga forskaren, fast långt under henne. Naturligtvis har hon lite av en Esther Williams också - det är klart att hon kan lite konstsim, utöver det dammig och osexiga jobbet att samla in prover och analysera dem. Och när hon ligger där och plaskar och gör vattengympa med spetsade tår och böjd rygg likt en kärlekskrank sjöhäst är det inte svårt att förstå att monstret tror att hon kallar på honom. Det här är dessutom ett av filmens centrala tema: den förbjudna kärleken, lockelsen att para ihop olikheter, yin och yang, för att om möjligt frambringa nya, märkliga och underbara ting. Den lockelsen behöver man inte vara vetenskapsman för att förstå. Vad kan vara mer frestande än en vacker, modern kvinna och en urtidsödla? Det där tangerar det vulgära, men det är också något som vi lärt oss att reagera på sedan barnsben. Det är Darwins värld och tanke - "survival of the fittest". Den tanken har filmen också haft mycket nytta av.
När min dotter Miranda såg filmen för ett antal år sedan, när hon var mycket liten, var det faktiskt en film som hon fick mardrömmar av. Särskilt närbilderna av monstrets hand tycktes göra henne helt vild av skräck. Det förvånade oss lite, vi ser ju så mycket film hela familjen och när Lisa, tre år, hade sett Peter Jacksons "King Kong" hade hon blivit djupt gripen och sammanfattat sin upplevelse med orden: "Han dog för kärleken!"
I slutet av "Skräcken i svarta lagunen" käbblar de två hjältefigurerna om hur de ska göra. Monstret har dödat tre att fyra besättningsmän - bara kaptenen är kvar - och deras egna mysiga gentleman har blivit allvarligt skadad sedan han helt osannolikt föll i sömn på sin post när han skulle vakta det fängslade odjuret, och monstret smet. Beskjuten med harpun och kulor är han nu argare än någonsin, och de två rivalerna bråkar om det skick som de bör ta hem monstret i. Jägarhjälten tycker att det ska döda honom och ta med honom hem för uppvisning - en trofé kort och gott. Detta synsätt upprör den mer filosofiskt lagde hjälten som bara vill ha med sig bevis på vad de har hittat, vetenskapligt oklanderliga sådana, och helst inte blodbesudlade. Problemet löser sig genom att monstret tar saken i egna händer och rövar bort kvinnan. I en mycket vacker scen bär han henne igenom en underjordisk grotta tills han kommer fram till en hemlig lagun. Där lägger han ner henne med stor försiktighet men blir upphunnen av rivalerna som helt skamlöst skjuter ner honom. När de förstår att han är dödligt sårad vill jägartypen lägga an nådaskottet, men blir avbruten av Hjälten. Han avstår alltså från att slutligen få sina oklanderliga vetenskapliga bevis för att låta monstret dö i fred och frågan är vad han egentligen fick ut av hela resan - bortsett från att han överlevde?
Monstret hoppar ner i vattnet och försvinner, och vi förmodar att han dör någonstans där ner nere i djupet. Min Miranda drabbades av skräck varje gång monstrets fjäll- och kloförsedda hand syntes i närbild, ofta i närheten av den intet ont anande våpet och helt skamlöst påannonserad av gällt skrikande trumpeter. Men även om en mor ska skydda sina barn från traumatiska upplevelser så kunde jag inte hjälpa att jag tänkte att det var bevis nog för att filmen faktiskt hade lyckats. Dess uppsåt var ju att skrämmas - och att kanske väcka en tanke om allt det vackra och okända som finns mellan himmel och jord. Så om följande scenario upprepas mer än femtio år efter filmens tillkomst, måste man väl säga att den filmen har en beundransvärd överlevnadsförmåga, när en liten tjej blir så rädd att hon måste sova mellan mamma och pappa.
Den här sommarnatten ser jag mig omkring, medan båten fortsätter sin ödesmättade resa genom Amazonas svart-vita värld, och undrar vilka av ungarna som kommer att minnas "Skräcken i svarta lagunen" som den läskigaste film de sett?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar