Ulla och Dagmar: En gåta inbäddad i ett mysterium

"Rosebud. Dead or alive. It may turn out to be a very simple thing."

Ur Orson Welles Citizen Kane

Fyrtiotalet inleddes och avslutades med ett mysterium. Vad eller vem var Rosebud -  den döende magnaten Charles Foster Kanes sista berömda ord? I Orson Welles berömda film Citizen Kane är det redaktören Rawlston, som ger journalisten Thompson uppdraget att hitta Rosebud - död eller levande. "It may turn out to be a very simple thing."

Men det är just det som är så svårt att se: hur enkel sanningen kan vara. Och det är detta som slår mig när jag ser på likheterna mellan två av fyrtotalets mest spännande filmer - och den gåta som ligger bakom den en aav dem - och som jag här tänker avslöja.

I Orson Welles film var dock Rosebud inte filmens enda mysterium. Filmen är lekfullt fullproppad av gåtor, ledtrådar, förledande spår och falluckor. Om nu Kane dog ensam, till exempel, i sitt jätteslott Xanadu, vem var det då som egentligen hörde hans berömda sista ord? Och journalisten Thompson, som får i uppdrag att leta rätt på "sanningen" - vem är han? Vi ser aldrig hans ansikte, trots att han är filmens berättare och vår vägledare genom Kanes fängslande levnadsöde. Thompson är en skugga på jakt efter en skugga - se där ett lockande filmiskt trick. I verkligheten hette han William Alland och var medlem av Welles egen teatergrupp, The Mercury Theatre. Innan Welles tog sin teatergrupp till Hollywood för att göra Citizen Kane, medverkade Alland bland annat i deras legendariska radioversion av Världsrymden anfaller. Senare, efter kriget, blev Alland filmproducent och producerade en egen klassiker, Monstret i Svarta Lagunen. 

Citizen Kane - med en svenska undertiteln En sensation - hade svensk premiär den 26 januari 1942, och vi kan lita på att Hasse Ekman var en av dem som såg filmen då, och blev förälskad. Det var så här man skulle göra film! Lekfullt och skickligt, visuellt högtravande, i gränslandet mellan fantasi och verklighet, satir och samtidskritik inbäddat i gåtfullhet och charm... 

Hasse Ekman, jämngammal med Welles och som redan varit och nosat på Hollywood under ett halvårs vistelse där i mitten av 30-talet, gick och grunnade på det hela fyrtiotalet, hur han skulle kunna göra sin egen Citizen Kane. Under tiden skapade han den ena filmen efter den andra i halsbrytande tempo. Efter debuten 1940 med den charmiga Lubitschianska komedin Med dej i mina armar, skrev han och regisserade och spelade med i både sina egna och andras filmer, över 20 filmer bara under kriget. Han lyckades särskilt bra inom komedin och melodramen, men även inom dåtidens actionfilm (flygfilmen), musikal och psykologiskt drama. Hela tiden fullfjädrade han sin konst som filmskapare. Han var en arbetsnarkoman av guds nåde, redan dubbad som svensk films egen gossen ruda och med fadersarvet tungt hängande över axlarna. Hasse Ekman arbetade så hårt och så mycket men aldrig att någon inhemsk filmkritiker utnämnde honom till svensk films Orson Welles...

I Orson Welles film är Kanes gåta verkligen en mycket enkel sak. Det är den släde som den unge Charles lekte med samma dag som hans barndom tog slut. Filmen handlar om att söka ett helt liv efter något som man ohjälpligt har förlorat, och har man inte förstått det så är filmens sista bild, av den brinnande släden med namnet Rosebud, tydlig nog: pengar, makt och berömmelse leder inte till personlig lycka. 

Hasse Ekmans egen "Rosebud" var svårare att klura ut, trots att det precis som i Rawlstons berömda replik, i verkligheten visade sig vara en mycket enkel sak.

Den 6 juli 1946 hittades Ulla Billquist död i sin lägenhet på Nybrogatan 77 i Stockholm. Hon låg på rygg, på en kudde, med armarna i kors över bröstet. Hon hade tagit sitt liv med sömntabletter och gasen stod på. Ytterdörren var låst men köksingångens dörr var inte reglad. Nyheten skakade hela Sverige som under hela kriget betraktat Ulla Billquist som en ljusstråle i en tid av mörker. Hon hade sjungit sig in i allas hjärtan med schlagern "Min soldat". Hon var 38 år då hon dog, mitt uppe i en blomstrande karriär, gift för tredje gången och med en tonårig dotter. Varför ville hon ta sitt liv?

Frågan var en gåta - för många. 

Hasse var uppväxt med en far som var narkoman och bisexuell. Idag är det rörande att se hur respektfullt Gösta Ekman tycks ha blivit behandlad, både under sin livstid som offentlig person och efter sin död, som oefterhärmlig teaterlegend. Här och var, i minnesbilderna som kollegorna har haft av honom under årens lopp, nämns till exempel Göstas knarkmissbruk, men bara i förbifarten, och alltid som något sorgligt och beklagansvärt. Man ville inte se. 

När Hasse gjorde filmen om sin egen familj, Kungliga patrasket (1945), gör Edvin Adolphson ett porträtt av den godmodige, geniale och store inspiratören Gösta Ekman, kryddad med faderlig auktoritet och gammelmansvisdom.

Ingen ville se Gösta Ekman som han också var, i verkligheten.

Jag vet inte om Hasse och Ulla var goda vänner, eller om de ens kände varandra. Men i Ullas tragiska levnadsöde såg han något som han kände igen och som han kunde berätta om. Ulla levde nämligen också ett dubbelliv under sin korta levnad. Hon var lesbisk och hade en relation med en annan kvinna, vars identitet har höljts i dunkel ända in i vår egen tid. På ytan levde Ulla ett vanligt heterosexuellt liv, med familj och barn och i och för sig kanske det kunde vara tillräckligt för att driva någon till självmord på den här tiden. Ända till 1944 var det straffbart att vara homosexuell i Sverige. (Den medicinska stämpeln som psykisk störning låg kvar ända tills 1979.) 

I de nya uppgifter angående Ulla Billquists död som kommit fram i och med Lasse Zachrissons bok förra året, finns uppgifter om källor, som vill förbli anonyma, och som kan bekräfta att Ulla Billquist planerade att begå självmord tillsammans med sin älskade därför att de inte längre orkade med allt smusslande och hemlighetsmakeri. Bredvid Ullas kropp låg en annan kudde och någon har berättat om hur kvinnan som Ulla älskade höll henne i handen medan sömnpillren verkade. Denna person verkar ha ångrat sig i sista stund, och lämnat Ulla att dö ensam. Det finns också andra vittnesmål, som talar för ett annat scenario: En granne såg Ulla komma hem gråtande, samma dag som hon dog. Valde Ulla att dö när hennes älskade svek henne?

Med sin tjugotredje film, Flicka och hyacinter, som spelades in under hösten 1949, vågade Hasse Ekman äntligen göra sin egen Citizen Kane. Filmen handlar som bekant om den ensamma barpianisten Dagmar Brink som tidigt en morgon, av sin hushållerska, hittas hängande i taket i sin stockholmslägenhet. Ett grannpar får ärva Dagmar tillhörigheter och båda drabbas av den mystiska Dagmars öde. Varför ville hon ta sitt liv? 

Maken, en författare av detektivromaner, börjar göra sin egen undersökning och söker upp de människor som har känt Dagmar för att försöka förstå vad som kan ha drivit henne till självmord. Han träffar de män som hon har levt med eller tros ha haft romanser med, fadern som förskjutit henne, väninnan som tog hand om henne. Han träffar alla utom en, den mystiske Alex. 

Hustrun, som är reklamchef på ett bokförlag, visar sig sitta inne med egna uppgifter om Dagmar och i slutet snubblar hon också över sanningen bakom Alex, en sanning som hon väljer att inte avslöja för sin man. 

Alla som författaren träffar beskriver Dagmar som en mycket ensam person, vänlig och generös men också mycket sluten och hemlig. Eva Henning förstärker den bilden när hon spelar Dagmar som en ung kvinna med ett något stelt kroppsspråk i kombination med ett ansikte som i närbild tycks vilja avslöja allt. Vi får höra hur hon ständigt misslyckas i sina försök att leva ett vanligt liv. Här är den första rökridån, som Hasse lagt ut för att dölja vem han egentligen berättar om. 

I en av scenerna med grannfrun Britt Wikner, spelad av Birgit Tengroth, har Britt just hindrat Dagmar från att begå självmord. Efter att Dagmar har försökt förklara sig, manar Britt henne i säng, och med moderlig omsorg bäddar hon ner Dagmar, som snällt har tagit på sig pyjamasen och tagit ett sömnpulver. Kameran närmar sig Evas ansikte medan hon plötsligt börjar tala med Alex, hon återupplever ett minne med den mystiske Alex. Alex och hon ligger på en äng, någonstans ute i det fria. I fjärran hörs kyrkklockorna nere i byn. "Du får inte lämna mig, Alex" säger Dagmar. "Du får aldrig lämna mig."

Strax innan har hon sagt att "Jo, nog finns det en som inte har svikit mig än. Men den dagen det händer, vill jag inte vara med mer."

I Dagmars lägenhet hänger en tavla som föreställer två flickor. De ligger på en äng, ute i det fria, och de är lyckliga. Tavlan syns i bakgrunden när författaren, Anders Wikner, bläddrar igenom Dagmars bokhylla och konstaterar att hon hade de vanliga böckerna som en ung, romantisk, något överspänt figur förväntas ha. Han kallar henne senare för en "dussinfigur", ett otäckt skarpt ord för att komma från en som trots allt konfronterat Dagmars pappa med hans svek mot dottern. Där är Hasses andra rökridå, för att skydda alla paralleller till Ulla. Hasses manlige huvudperson ger upp, han tappar intresset för Dagmar, trots sina ansträngningar. Det kanske är han som är dussinfiguren egentligen, kioskboksförfattaren som ligger till sängs och författar.

Filmen heter Flicka och hyacinter. Titeln syftar på den tavla som konstnären Elias Körner (Anders Ek) målar av Dagmar, medan de lever ihop. Han erkänner dock att han inte har lyckats fånga henne, bara hennes oändliga ensamhet. På tavlan står hon med armarna i kors och med allvarsam blick möter hon betraktarens blick, som en tyst anklagelse. Men varför hyacinter?

I grekisk mytologi var Hyakinthos en vacker ung man som Apollon förälskade sig i. Han blev dödad i ett svartsjukedrama av Zephyrus och Apollon skapade blomman hyacint som en hyllning till honom. Senare har blomman blivit den traditionella julblomman, men den kan också ses som en symbol för homosexualitet. I filmen skiljs Dagmar och Elias åt efter ett uppslitande uppträde på julafton, när Elias kommer hem stupfull. 

Dagmar Brink hänger sig i sin lägenhet efter att ha blivit sviken av Alex, den sista människan som hon ställt sitt hopp till. De ses av en slump på en fest där Alex avslöjar sina nazistsympatier, helt öppet och skamlöst. Det visar sig att Alex är en kvinna. Men den informationen döljer Britt för sin man, i en sinnrikt komponerad slutscen där Britt via ett telefonsamtal får bekräftat det som vi, i publiken, redan vet. Hur ska Dagmar våga leva med en kvinna som är nazist - även om Alex ville det? Alex totala brist på heder och moral, i de korta scener då hon är med, krossar i ett slag de ideal som Dagmar försökt leva efter. Kanske lade Hasse ut ytterligare en rökridå här, eller så visste han också något om Ullas hemliga kärlek. Ullas karriär hängde på att hennes dubbelliv inte offentliggjordes. Kanske hennes hemliga kärlek hotade att avslöja allt? 

När man lägger ihop alla pusselbitarna är det inte så svårt att se vad Hasse har velat berätta om. Han är precis den sortens smugglare som Martin Scorsese talar om, när han beskriver hur Douglas Sirk går till väga för att i sina filmer kritisera dubbelmoralen i 50-talets amerikanska medelklass.

Flicka och hyacinter handlar om Ulla Billquist. Hasse visste det, hans samtid visste det och det är inte svårt att lista ut det, när man ser filmen och sätter den i sitt historiska sammanhang. Men Hasse visste också att den nakna sanningar vill ingen ha. Det är gåtan som driver oss, frågan som som får oss att gå ut och leta, prata med våra grannar, vända på alla stenar och lysa upp i de mörka hörnen. Till och med när sanningen är så enkel att den faktiskt ler mot oss, mitt i solljuset, mitt i filmens titel. Hasse följde ett annat gott råd, som Orson Welles också låter sin filmhjälte Charles Foster Kane lära ut: Vid valet mellan att publicera sanningen eller myten, publicera myten. Så här skriver Hasse själv om bakgrunden till sin film i självbiografin Den vackra ankungen: "(jag) fick ett uppslag från verkligheten: en ung kvinna hade tagit livet av sig, hennes plötsliga slut har kommit som en blixt från klar himmel, vänner och släktingar forskade envist efter motivet för hennes desperata handling. Men gåtan förblev olöst."

Hasses pusseldeckare om Fröken Ensam förblir en av svensk films vackraste filmer från fyrtiotalet. På ett djupare plan är det också en kommentar och en kritik av de lögner som det svenska folkhemmet grundlades på: att Sverige hade överlevt kriget med hedern och samvetet i behåll. Dagmar Brinks självmord handlade också om den förlorade svenska hedern, om alla de brustna ideal som de unga och oskuldsfulla inte orkade leva med, om de tvingades se sanningen i vitögat. 

Men så grym är inte Hasse. Det är gåtan, med sina löften om resor och utveckling och förvandlingar och strider på liv och död, som i slutänden är värd att skildra. Eller som Churchill sa: "a riddle, wrapped in a mystery..."

I Breiviks skugga

Här hemma gulnar björkarna - redan. Det är sommarlovets sista vecka och jag ser på barnen hur trötta de är - redan. Alla börjar vi vår mödosamma återvändo till väckarklockan, busskön, de stulna kafferasterna, det ihållande dåliga samvetet och den helt vanliga, outslitliga vardagsstressen. Men jag kan inte klaga. Jag har haft en härlig sommar, med alla de sommarbad, solstrålar och smultronställen som hör till. Frågan är hur det är möjligt, när detta är sommaren när en ung man ser det som en nödvändighet att döda alla som kom i hans väg, under en skräckens dag i Oslo. 

Det är lätt denna sommar att ställa sig frågan: Vad är ondska? Vad är det som får denne unge man att ge sig själv rätten att ta andras liv på ett så utstuderat sätt, välplanerat, noggrant, ja, nästan proffsigt? Vad är det för gen som möjliggör sådan total känslokyla, sådan brist på medmänsklig respekt och oförmåga att tänka sig in i framtiden, inte bara för dem som överlevde och måste lära sig att leva sina liv med trauman, utan också det samhälle som på något sätt ska fortsätta att leva med ett sådant monster? 

Den högerextrema förankringen och de militära fantasierna har säkert varit avgörande för denne unge mans förvandling från vanlig ungdom på glid till monster, i ordets rätta bemärkelse. Men det finns lika säkert många andra unga män eller kvinnor, svikna av sina föräldrar, ensamma, arga och utanför med samma möjligheter och handlingskraft att kunna utföra liknande dåd, men som inte gör det. 

Så varför gjorde Breivik det han gjorde? Det är en hopplös fråga, tycks det mig, och jag ögnar håglöst genom tidningarna och går istället och sätter mig med en bok om Anne Frank med vittnesmål från dem hon träffade i lägren innan hon dog, samt Gitta Serenys böcker - de bästa som har skrivits om det obegripliga som vi kallar ondska.


Boken om Anne Frank hittade jag av en slump i ett antis på Tegnérgatan för många år sedan, på den tiden när jag var smått besatt av Anne Frank. Boken publicerades tio år efter att den berömda dagboken gavs ut och är i många stycken ett slags fanzine, det finns till exempel många referenser till den teaterpjäs byggd på dagboken som spelades överallt i västvärlden under 50-talet. Men det riktigt intressanta är intervjuerna med dem som ännu hade färska minnen av Anne och som författaren träffar, främst hennes pappa Otto Frank som var den enda i familjen som överlevde, och så Miep Gies, sekreteraren som var familjens vän och livlina under de nästan två åren i gårdshuset. Författaren hänger sig också länge kvar vid frågan om vem som kan ha angett judarna på Prinsengracht. Vem var den mystiske M? 

M arbetade nere i kontoret under gårdshuset och han var inte invigd i hemligheten. Men, som någon av de andra som intervjuas i boken säger, det kan ha varit en lätt sak att till slut börja ställa sig frågor om varför pennorna var annorlunda uppställda på måndagen, eller vem som gett katten mat, trots att ingen varit där under helgen? De som gömde sig i gårdshuset var alltid mycket försiktiga när de rörde sig i det tomma kontorshuset, men det räckte ju att någon glömde bort sig, bara för ett ögonblick, för att spåren efter dem skulle kunna gå att upptäcka. Vem denne M var förblir dolt, men parallellen till Fritz Langs berömda film undgår knappast den som läser boken. 

Gitta Serenys författarskap måste betraktas som ett av de märkligaste och modigaste under 1900-talet. Efter andra världskriget arbetade hon med att ta hand om föräldralösa barn. Senare blev hon journalist i England och följde den monstruösa rättegången av flickan som mördat två småpojkar, Mary Bell. Det ledde till ett livslångt engagemang för att förhindra att barn i domstolar behandlas som vuxna. Parallellt med detta ägnade sig Gitta Sereny åt att göra djupintervjuer med två av nazismens främsta figurer: Hitlers favoritarkitekt Albert Speer och Franz Stangl, kommendant i Treblinka. Böckerna om dessa båda män är nog det bästa jag läst om ondska - eller vad vi nu ska kalla det. 


Det ger mig en smula hopp att dessa böcker finns och att det finns människor som Gitta Sereny som envist ägnar sitt liv åt att försöka förstå - medan vi andra helst tittar åt ett annat håll. 
Breivik borde läsa dem.

Ingen sommar utan Hitchcock

Min barndoms somrar på det ljuva 70-talet handlade mycket om film - och mormors sommarställe på Karlsudd utanför Vaxholm där jag tillbringade större delen av mina sommarlov. Där såg jag mina första Hitchcock-filmer - Rebecka, Spellbound, Notorious - och drabbades av den obotliga kärleken till svart-vitt foto, det välskrivna manuset, kläder av Adrian eller Edith Head och musik av Miklos Rosza...  

Martin Scorsese sa en gång att det enda botemedlet mot sjukdomen att ständigt behöva se mer film, är att se mer film. Så i går kväll tyckte jag att det var dags att plocka fram sommarens Hitchcock-film.

Det blev Skuggan av ett tvivel, en av Hitchcocks mindre kända 40-talsfilmer, från 1942. Jag vet inte varför jag valde just den. Det är en ganska ovanlig Hitchcock-film, i synnerhet för att vara en av hans amerikanska filmer. Här är det småstadsidyll som gäller. Platsen är Santa Rosa, Kalifornien, där större delen av filmen spelades in och tillvaron är präglad av välordnat vardagsliv och familjeliv, pappa jobbar på bank, mamma lagar lönnsirapspaj, trafikpolisen vet varje medborgares namn och biblioteket har öppet till nio på kvällen. 

Äldsta dottern Charlie är döpt efter mammas yngre bror, morbror Charlie, och lagom när unga Charlie bestämt sig för att livet är urtråkigt och hon önskar att morbror Charlie kom för att pigga upp familjen, dyker han faktiskt upp. Uncle Charlie stiger av tåget i Santa Rosa i ett olycksbådande svart rökmoln och låter skamlöst släktingarna kånka bort hans bagage till den väntande bilen och det prydliga hemmet där han har den oförvitliga rätten att bli bortskämd. Men unga Charlie är alldeles för lycklig för att ana någon oråd - än. 

Skuggan av ett tvivel är en otäck film men på ett mycket subtilt sätt. Uncle Charlie kommer till familjen Newton i den ljuvliga lilla kaliforniska staden med sin skrämmande människosyn och sin förföljelsemani - som visar sig vara helt befogad. Två män förföljer Uncle Charlie som är misstänkt för mord på tre rika gamla damer. Tidningarna kallar honom för Glada änkan-mördaren. 

Vi får inte se något av de otäcka dåd som Uncle Charlie misstänks för. Faktum är att allt som är otäckt sägs i förbifart, i dialogen, eller med stumt eftertryck i bildkompositionen, som när Uncle Charlie på avstånd betraktar sin systerdotter som naturligtvis har upptäckt hans hemlighet. Joseph Cotten spelar Uncle Charlie och Teresa Wright spelar hans unga systerdotter. Deras scener tillsammans är väldigt spännande eftersom de också lurar på en egen, alldeles förbjuden hemlighet: unga Charlies omöjliga kärlek till sin morbror. 

Runt omkring dem pratar de övriga familjemedlemmarna, grannarna och vännerna på som vanligt och det är lite som att kika in i en helt vanlig familjs vardagsliv, anno 1942, innan USA har beslutat sig för att gå med i det krig som förmörkar resten av världen. De lever i en bubbla och bubblan är på väg att spricka när som helst.

Filmen slutar plötsligt, utan att något egentligen blir upplöst eller förklarat, utom den ganska tydliga vinken om att unga Charlie kommer att gifta sig med en av detektiverna som jagade hennes oncle Charlie. 


Enligt Francois Truffaut var Skuggan av ett tvivel den film som Hitchcock tyckte bäst om. Hitchock själv dementerar kvickt den uppgiften i deras utsökta bok tillsammans, Samtal med Hitchcock. Men sedan talar han med ömhet om den, så man får lov att tro vad man vill.

Själv vet jag inte vad som fick mig att välja just denna Hitchcock-film. Men kanske finns det ändå något att se och fundera över, i skuggan av Utöja, som handlar om oskuld förlorad och vuxna som förlorat sin tro på andra människor och närt ett oresonligt hat i hjärtat av en idyll.

Jag älskar att flyga

Jag älskar att flyga. Känslan av att flyta omkring i en stor klick vispgrädde, viktlös och avslappnad och fullständigt lugn, bortom alla faror... Det är helt oslagbart. Och medan jag mumsar på den alltid lika kuriöst klena flygplansmaten eller bläddrar i de fåniga tidningarna, funderar jag på att mitt liv och min familjs ligger i händerna på några människor där framme i cockpit som jag inte alls känner och inte ens vet om jag kan anförtro våra liv åt - och finner tanken helt acceptabel. Den är helt enkelt nödvändig för att jag ska kunna njuta av varje sekund här uppe, högt över alla molnen, inklämd mellan en tjockis och en dam som löser korsord, medan min blick följer det gula bandet på golvet som leder till nödutgången, och jag funderar över vem som ska hjälpa mina barn om jag inte överlever och vi kraschar.

Man ska naturligtvis inte tänka på sådant när man flyger. Och det gör jag inte heller. Jag sitter hemma i trygghet och ser på kvällshimlen utanför mitt sovrumsfönster. Men en av oss i familjen sitter just nu på ett plan, åtta timmar till Peking, och jag vill överföra lite av min positiva energi till honom - ungefär som Steve Martin gör med Tina Fey i en av de roligaste filmerna jag vet, Baby Mama.

Jag tänker på Leonardo Di Caprio i Catch me if you can. Jag älskar när han först inte kan hitta sin sittplats inne i cockpit och sedan beställer ett glas mjölk av flygvärdinnan. I The Aviator finns en annan rolig scen när Leonardo, i rollen som Howard Hughes, lär Cate Blanchetts Kate Hepburn att flyga. Och i samma film finns en helt underbar scen när Hughes är mitt uppe i inspelningen av sin flygfilm Hell's Angels och tappar tålamodet över att 30 kameror fastmonterade på flygplan uppe i luften inte kan förmedla den sanslösa upplevelsen av att faktiskt befinna sig där uppe. Här är det helt klart regissören Martin Scorsese som kommenterar svårigheten i att skapa filmkonst. Det är inte nödvändigtvis den som har flest och bäst filmkameror som gör den bästa filmen.

När jag var yngre tyckte jag mycket om Flying down to Rio, en film från 1933 som knappast är värd att nämnas då den erbjöd ett ganska simpelt eskapistiskt nöje samma år som vansinnet fick fotfäste i Europa när Hitler kom till makten i Tyskland. Men det var den första av tio filmer med Fred Astaire och Ginger Rogers - och någonstans kanske jag ska nämna detta då Ginger Rogers hade fyllt 100 år i år om hon hade levat. I Flying down to Rio dansade Astaire-Rogers The Carioca och spelade egentligen second leads och dessutom är ingen av dem med i filmens stora production number: en massa söta flickor har spänts fast på flygplan som sedan ser ut att flyga med dem på, och dessutom sjunger de! Det är ett gulligt nummer även om filmtricket är ganska töntigt och varken kunde tävla med Hughes storhetsvansinne eller vår egen tids nästintill perfekta datoranimeringar.

Men visst låter det kul? Tänk dig att stå på vingen av ett plan och både sjunga och dansa!