onsdag 17 augusti 2011

I Breiviks skugga


Här hemma gulnar björkarna - redan. Det är sommarlovets sista vecka och jag ser på barnen hur trötta de är - redan. Alla börjar vi vår mödosamma återvändo till väckarklockan, busskön, de stulna kafferasterna, det ihållande dåliga samvetet och den helt vanliga, outslitliga vardagsstressen. Men jag kan inte klaga. Jag har haft en härlig sommar, med alla de sommarbad, solstrålar och smultronställen som hör till. Frågan är hur det är möjligt, när detta är sommaren när en ung man ser det som en nödvändighet att döda alla som kom i hans väg, under en skräckens dag i Oslo. 

Det är lätt denna sommar att ställa sig frågan: Vad är ondska? Vad är det som får denne unge man att ge sig själv rätten att ta andras liv på ett så utstuderat sätt, välplanerat, noggrant, ja, nästan proffsigt? Vad är det för gen som möjliggör sådan total känslokyla, sådan brist på medmänsklig respekt och oförmåga att tänka sig in i framtiden, inte bara för dem som överlevde och måste lära sig att leva sina liv med trauman, utan också det samhälle som på något sätt ska fortsätta att leva med ett sådant monster? 

Den högerextrema förankringen och de militära fantasierna har säkert varit avgörande för denne unge mans förvandling från vanlig ungdom på glid till monster, i ordets rätta bemärkelse. Men det finns lika säkert många andra unga män eller kvinnor, svikna av sina föräldrar, ensamma, arga och utanför med samma möjligheter och handlingskraft att kunna utföra liknande dåd, men som inte gör det. 

Så varför gjorde Breivik det han gjorde? Det är en hopplös fråga, tycks det mig, och jag ögnar håglöst genom tidningarna och går istället och sätter mig med en bok om Anne Frank med vittnesmål från dem hon träffade i lägren innan hon dog, samt Gitta Serenys böcker - de bästa som har skrivits om det obegripliga som vi kallar ondska.


Boken om Anne Frank hittade jag av en slump i ett antis på Tegnérgatan för många år sedan, på den tiden när jag var smått besatt av Anne Frank. Boken publicerades tio år efter att den berömda dagboken gavs ut och är i många stycken ett slags fanzine, det finns till exempel många referenser till den teaterpjäs byggd på dagboken som spelades överallt i västvärlden under 50-talet. Men det riktigt intressanta är intervjuerna med dem som ännu hade färska minnen av Anne och som författaren träffar, främst hennes pappa Otto Frank som var den enda i familjen som överlevde, och så Miep Gies, sekreteraren som var familjens vän och livlina under de nästan två åren i gårdshuset. Författaren hänger sig också länge kvar vid frågan om vem som kan ha angett judarna på Prinsengracht. Vem var den mystiske M? 

M arbetade nere i kontoret under gårdshuset och han var inte invigd i hemligheten. Men, som någon av de andra som intervjuas i boken säger, det kan ha varit en lätt sak att till slut börja ställa sig frågor om varför pennorna var annorlunda uppställda på måndagen, eller vem som gett katten mat, trots att ingen varit där under helgen? De som gömde sig i gårdshuset var alltid mycket försiktiga när de rörde sig i det tomma kontorshuset, men det räckte ju att någon glömde bort sig, bara för ett ögonblick, för att spåren efter dem skulle kunna gå att upptäcka. Vem denne M var förblir dolt, men parallellen till Fritz Langs berömda film undgår knappast den som läser boken. 

Gitta Serenys författarskap måste betraktas som ett av de märkligaste och modigaste under 1900-talet. Efter andra världskriget arbetade hon med att ta hand om föräldralösa barn. Senare blev hon journalist i England och följde den monstruösa rättegången av flickan som mördat två småpojkar, Mary Bell. Det ledde till ett livslångt engagemang för att förhindra att barn i domstolar behandlas som vuxna. Parallellt med detta ägnade sig Gitta Sereny åt att göra djupintervjuer med två av nazismens främsta figurer: Hitlers favoritarkitekt Albert Speer och Franz Stangl, kommendant i Treblinka. Böckerna om dessa båda män är nog det bästa jag läst om ondska - eller vad vi nu ska kalla det. 


Det ger mig en smula hopp att dessa böcker finns och att det finns människor som Gitta Sereny som envist ägnar sitt liv åt att försöka förstå - medan vi andra helst tittar åt ett annat håll. 
Breivik borde läsa dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar