Min barndoms somrar på det ljuva 70-talet handlade mycket om film - och mormors sommarställe på Karlsudd utanför Vaxholm där jag tillbringade större delen av mina sommarlov. Där såg jag mina första Hitchcock-filmer - Rebecka, Spellbound, Notorious - och drabbades av den obotliga kärleken till svart-vitt foto, det välskrivna manuset, kläder av Adrian eller Edith Head och musik av Miklos Rosza...
Martin Scorsese sa en gång att det enda botemedlet mot sjukdomen att ständigt behöva se mer film, är att se mer film. Så i går kväll tyckte jag att det var dags att plocka fram sommarens Hitchcock-film.
Det blev Skuggan av ett tvivel, en av Hitchcocks mindre kända 40-talsfilmer, från 1942. Jag vet inte varför jag valde just den. Det är en ganska ovanlig Hitchcock-film, i synnerhet för att vara en av hans amerikanska filmer. Här är det småstadsidyll som gäller. Platsen är Santa Rosa, Kalifornien, där större delen av filmen spelades in och tillvaron är präglad av välordnat vardagsliv och familjeliv, pappa jobbar på bank, mamma lagar lönnsirapspaj, trafikpolisen vet varje medborgares namn och biblioteket har öppet till nio på kvällen.
Äldsta dottern Charlie är döpt efter mammas yngre bror, morbror Charlie, och lagom när unga Charlie bestämt sig för att livet är urtråkigt och hon önskar att morbror Charlie kom för att pigga upp familjen, dyker han faktiskt upp. Uncle Charlie stiger av tåget i Santa Rosa i ett olycksbådande svart rökmoln och låter skamlöst släktingarna kånka bort hans bagage till den väntande bilen och det prydliga hemmet där han har den oförvitliga rätten att bli bortskämd. Men unga Charlie är alldeles för lycklig för att ana någon oråd - än.
Skuggan av ett tvivel är en otäck film men på ett mycket subtilt sätt. Uncle Charlie kommer till familjen Newton i den ljuvliga lilla kaliforniska staden med sin skrämmande människosyn och sin förföljelsemani - som visar sig vara helt befogad. Två män förföljer Uncle Charlie som är misstänkt för mord på tre rika gamla damer. Tidningarna kallar honom för Glada änkan-mördaren.
Vi får inte se något av de otäcka dåd som Uncle Charlie misstänks för. Faktum är att allt som är otäckt sägs i förbifart, i dialogen, eller med stumt eftertryck i bildkompositionen, som när Uncle Charlie på avstånd betraktar sin systerdotter som naturligtvis har upptäckt hans hemlighet. Joseph Cotten spelar Uncle Charlie och Teresa Wright spelar hans unga systerdotter. Deras scener tillsammans är väldigt spännande eftersom de också lurar på en egen, alldeles förbjuden hemlighet: unga Charlies omöjliga kärlek till sin morbror.
Runt omkring dem pratar de övriga familjemedlemmarna, grannarna och vännerna på som vanligt och det är lite som att kika in i en helt vanlig familjs vardagsliv, anno 1942, innan USA har beslutat sig för att gå med i det krig som förmörkar resten av världen. De lever i en bubbla och bubblan är på väg att spricka när som helst.
Filmen slutar plötsligt, utan att något egentligen blir upplöst eller förklarat, utom den ganska tydliga vinken om att unga Charlie kommer att gifta sig med en av detektiverna som jagade hennes oncle Charlie.
Enligt Francois Truffaut var Skuggan av ett tvivel den film som Hitchcock tyckte bäst om. Hitchock själv dementerar kvickt den uppgiften i deras utsökta bok tillsammans, Samtal med Hitchcock. Men sedan talar han med ömhet om den, så man får lov att tro vad man vill.
Själv vet jag inte vad som fick mig att välja just denna Hitchcock-film. Men kanske finns det ändå något att se och fundera över, i skuggan av Utöja, som handlar om oskuld förlorad och vuxna som förlorat sin tro på andra människor och närt ett oresonligt hat i hjärtat av en idyll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar