Jag älskar att flyga

Jag älskar att flyga. Känslan av att flyta omkring i en stor klick vispgrädde, viktlös och avslappnad och fullständigt lugn, bortom alla faror... Det är helt oslagbart. Och medan jag mumsar på den alltid lika kuriöst klena flygplansmaten eller bläddrar i de fåniga tidningarna, funderar jag på att mitt liv och min familjs ligger i händerna på några människor där framme i cockpit som jag inte alls känner och inte ens vet om jag kan anförtro våra liv åt - och finner tanken helt acceptabel. Den är helt enkelt nödvändig för att jag ska kunna njuta av varje sekund här uppe, högt över alla molnen, inklämd mellan en tjockis och en dam som löser korsord, medan min blick följer det gula bandet på golvet som leder till nödutgången, och jag funderar över vem som ska hjälpa mina barn om jag inte överlever och vi kraschar.

Man ska naturligtvis inte tänka på sådant när man flyger. Och det gör jag inte heller. Jag sitter hemma i trygghet och ser på kvällshimlen utanför mitt sovrumsfönster. Men en av oss i familjen sitter just nu på ett plan, åtta timmar till Peking, och jag vill överföra lite av min positiva energi till honom - ungefär som Steve Martin gör med Tina Fey i en av de roligaste filmerna jag vet, Baby Mama.

Jag tänker på Leonardo Di Caprio i Catch me if you can. Jag älskar när han först inte kan hitta sin sittplats inne i cockpit och sedan beställer ett glas mjölk av flygvärdinnan. I The Aviator finns en annan rolig scen när Leonardo, i rollen som Howard Hughes, lär Cate Blanchetts Kate Hepburn att flyga. Och i samma film finns en helt underbar scen när Hughes är mitt uppe i inspelningen av sin flygfilm Hell's Angels och tappar tålamodet över att 30 kameror fastmonterade på flygplan uppe i luften inte kan förmedla den sanslösa upplevelsen av att faktiskt befinna sig där uppe. Här är det helt klart regissören Martin Scorsese som kommenterar svårigheten i att skapa filmkonst. Det är inte nödvändigtvis den som har flest och bäst filmkameror som gör den bästa filmen.

När jag var yngre tyckte jag mycket om Flying down to Rio, en film från 1933 som knappast är värd att nämnas då den erbjöd ett ganska simpelt eskapistiskt nöje samma år som vansinnet fick fotfäste i Europa när Hitler kom till makten i Tyskland. Men det var den första av tio filmer med Fred Astaire och Ginger Rogers - och någonstans kanske jag ska nämna detta då Ginger Rogers hade fyllt 100 år i år om hon hade levat. I Flying down to Rio dansade Astaire-Rogers The Carioca och spelade egentligen second leads och dessutom är ingen av dem med i filmens stora production number: en massa söta flickor har spänts fast på flygplan som sedan ser ut att flyga med dem på, och dessutom sjunger de! Det är ett gulligt nummer även om filmtricket är ganska töntigt och varken kunde tävla med Hughes storhetsvansinne eller vår egen tids nästintill perfekta datoranimeringar.

Men visst låter det kul? Tänk dig att stå på vingen av ett plan och både sjunga och dansa!