måndag 28 november 2011

En reaktionär rulle?

Vad är en klassiker? En film som man kan se om och om igen, även med tio, 20 års mellanrum, och varje gång blir man alltid lika häpen och lycklig över hur bra den är. En sådan film är Seven Brides for Seven Brothers som maken hittade på skolans julmarknad i lördags - och raskt köpte för tjugo spänn. Jag och äldsta dottern Matilda blev överlyckliga. Hon mindes den från en regnig sommar när hon var fem år, då vi hade hyrt Seven Brides for Seven Brothers på bibblan i Leksand, tillsammans med Calamity Jane med Doris Day. Matilda älskade de här filmerna på en gång, med samma odödligt trogna kärlek som man har när man är i hennes ålder. 

Själv mindes jag en av de där magiska tillfällena på sjuttiotalet, när jag och min syster fick gå från bordet under söndagslunchen hos mormor och morfar för att titta på en musical i teve. Syrran och jag var helt sålda på musicals och hollywoodfilmer över huvud taget. Vi samlade på filmbilder och kunde täcka hela golvet i vår barnkammare med bilder på filmstjärnor som vi hade klippt ur mormors färgglada veckotidningar.

Första gången jag såg Seven Brides for Seven Brothers var det nog förresten i svart-vitt, eftersom det var teve på sjuttiotalet. Men det gjorde ingenting, för syrran och jag älskade den här filmen och kunde alla sångerna utantill.
Och jag älskar den fortfarande, denna reaktionära gamla film som med smittsam joie de vivre propagerar för att kvinnor tas bäst med lite våld. Jo, för så är det ju: Adam (Howard Keel) är den rödlätte grobianen från bergen som kommer ner till stan för att proviantera - och ta sig en fru. Han lyckas med bådadera under loppet av ett par timmar, och får helt klart mer än han förtjänar i den ljuvliga och kloka Millie (Jane Powell). Hon blir kär i honom direkt och sedan tar hon det med jämnmod att hon också måste utfordra, uppfostra och ta hand om hans sex smutsiga, oborstade och ohängda bröder.

När Millie någorlunda funnit sig i sin nya uppgift som enda kvinnan i ett storhushåll, får Adam den briljanta idén att kidnappa de sex söta tjejerna i byn som brorsorna gått och trånat efter. Sagt och gjort, flickorna rövas bort mitt i vintern och ett snöskred sätter p för att arga efterföljare. När våren kommer har flickorna hunnit bli förälskade i sina kidnappare - värsta stockholmssyndromet tjugo år innan termen myntades - och allt slutar med sång och dans och massbröllop.
Jane Powell och sex kärlekskranka bröder.

Man borde bli förbannad, både å den grundlurade Millies vägnar och de generationer av kvinnor som lärt sig om män och kärlek och äktenskap av denna film. Howard Keel må sjunga snyggt men här spelar han en riktig knöl, som lämnar sin Millie efter ett gräl för att sätta sig och sura i en avlägsen stuga. Under tiden tar Millie hand om alla de kidnappade flickorna och får dem att trivas där ute i bland potentiella våldtäktsmän, och så visar det sig att hon är gravid. Hon hinner föda en dotter innan Adam skärper sig och kommer hem. Och så slutar filmen i en mycket märklig tumultartad scen som verkar vara en slags hollywoodsk pastisch på historien om de sabinska kvinnorna som filmen hämtat sin idé från. Vad man ser sig själv bevittna är en slags stiliserad massvåldtäkt, men det är helt ok när det sker i sprakande technicolor och med Hollywoods bästa talanger.

Men det där tänker jag inte alls på, när vi tillsammans, hela familjen, ser på Seven Brides for Seven Brothers. Istället njuter jag i fulla drag av varje glädjesprång som de glada unga bröderna tar, hemma i det lortiga köket eller på ladubyggarfesten; av varje ny absurd blåsa som flickorna med getingmidjor bär -de ska föreställa hemsydda av gamla stuvbitar- och varje prunkande fejkträd och välgödda småkultingar som rusar runt i MGM:s största ateljé. Allt är fejk i Hollywoods konstgjorda värld, men det gör inget för sången och dansen - de är äkta. Sångerna flödar som vårvindar och danserna är kraftfulla som vårfloder. Lyssna bara på Jane Powell när hon sjunger "Wonderful day" eller när bröderna dansar med yxor och bandsågar...


 

torsdag 3 november 2011

Sov gott Sickan!



Jag träffade Sickan en gång på Filmhuset, i matsalen, där hon åt lunch tillsammans med två kompisar, Annalisa Ericson och Gaby Stenberg. De verkade ha väldigt trevligt och jag ville först inte störa men så tänkte jag att det var nu eller aldrig! Sedan fick jag deras autografer, alla tre.
En annan gång, när Sickan fyllde 85, ordnade jag med rosor från Sveriges Television, där jag jobbade då.
När jag kör mina filmvandringar i stan, brukar vi stanna till utanför Cardellgatan 3 på Östermalm. Det var där Sickan växte upp, och det var faktiskt även på Östermalm som hon både såg sin första barnförbjudna film och fick sin första kyss - allt enligt hennes egna memoarer.
Sickan träffade förresten sin namne, Sickan Castegren, operettprimadonnan som hon var döpt efter, en gång i en film på 40-talet som de båda var med i. Men det visste inte Sickan, eftersom fru Castegren inte kallade sig för Sickan längre.
Hon verkade ha haft det jobbigt under sin egen "demonregissör", Schamyl Bauman, som regisserade henne i Sickan-filmerna under 40-och 50-talen. Men Hasse Ekman var snäll. Deras filmer ihop tycker jag är kronan på bägges verk, filmer som "Sjunde himlen" och "Fröken Chic" är solsken på vilken mulen himmel som helst. Och några av svensk films allra bästa komedier!
Så jag minns dig, gärna, Sickan, som den glädjespridare och stora komedienn du var, till exempel i "Fröken Chic" när du har råkat ta ett av Hasses piller och blivit lite knäpp och ska svara på frågor i direkt-TV på temat djur och musik:
"Fååår jag lämna några blommor!"

fredag 28 oktober 2011

Greta's lost and found

I have often wondered what could be the most satisfying experience: To be a film researcher and sit through a session of old film reels at the Moscow film archives, and suddenly realize that you're watching the beginning of an old, hitherto lost film with Greta Garbo?
Or to sit at your desk at the Swedish Film Archives and one day you receive a call from Poland informing you that a film by legendary silent film maker Mauritz Stiller has been found in a Polish church!

None of this actually happened to me, but to film professor Jan Olsson and the head of the Swedish Film Archives, Jon Wengström. Yesterday, Jon Wengström told us all about it at a screening of these two films at Filmhuset in Stockholm - or rather one film and one fragment. 

And then we saw Mauritz Stiller's "Brother Against Brother" ("Gränsfolken") from 1913 and around 11 minutes from Victor Sjöström's "The Divine Woman" with Greta Garbo and Lars Hanson.


This is a still from the beginning of the film, with the main actors, from left, Egil Eide, Edith Erastoff and Richard Lund. Eide and Lund play two brothers, who are in love with the same woman, played by Edith Erastoff. They wear Russian costumes in a film about the tragedies of war in the unnamed distant East - Stiller was a Russian Jew, born in Helsinki, so he might have thought about the very real conflict between Russia and Finland. All three actors became famous in Sweden during the golden silent era. Egil Eide, who was Norwegian, returned to the Norwegian stage around the time when sound came to the movies. Richard Lund continued acting in films, doing mostly bit parts and character roles, and actually had a remarkable career that lasted 50 years. Edith Erastoff married the other great movie director of the period, Victor Sjöström, and eventually retired from the screen.  

And here they are, in a film filled with drama, emotions, amazing battle scenes, beautifully staged scenes set outside Visby, on the island of Gotland, and a heartbreaking ending where Edith is left alone, crying over the graves of the two brothers. There is a great moment of silent screen acting, when Robert Lund has been captured and denounced as a spy. He holds his head high, proud of who is is, then, as he slowly realizes that his own brother will be his executioner, his body slowly caves in, he turns into a broken man.

The script was loosely based on a story by Emile Zola and it was Stiller's sixteenth (!) film in his second year as a film maker at Svenska Bio, the Swedish company that later became Svensk Filmindustri. The newly restaured version that I saw yesterday was tinted, just like the original, and the captions had been recreated to look just like they would have, during the original screenings in 1913. This film was a huge success and sold in 41 copies to a long list of countries, among them the USA where it got the title "Brother Against Brother".


And then to the the main attraction, or at least to an old Garbo-fan like myself: the amazing scenes from the lost Garbo movie "A Divine Woman". They are from the beginning of the film, no titles, and with Russian captions and translated, thanks to computers, to Swedish. The scenes are about two lovers, a woman and a soldier, played by Garbo and Lars Hanson, who meet for the last time before he goes off to service.

The scene is set in Paris, there is a glimpse of roof tops through Garbo's window but thank god no Eiffel tower is in view. She is both excited to see him and mad at him for leaving. He is worried about the time, there is a shot of a peculiar clock several times, which Garbo has been fiddling with before his arrival. I assume she is trying to cheat time, and he can't make up his mind if he wants her to or not. There is also an older woman, played by Polly Moran, who makes several remarks about Paris being full of soldiers, as if to say that this lover's meeting has nothing special and tomorrow both of them will have forgotten each other. But both Lars Hanson's and Garbo's faces tell a different story. Their love is true.

Then the fragments end and we are told that there is another short scene saved from this lost film. It has been in the Swedish Television's archives for many years and now we get to see this too, a mere 45 seconds from much later in the film:The soldier, Lars Hanson, is back. Apparently he has suffered, while she, Garbo, has become an elegant lady, in the middle of a party, wearing a silky dress with rather ridiculous ornaments around the ears. She tries to kiss him but he recoils and her hands, she has long, sharp nails now, stiffen...

And that's all. Later I read in on of my books about Garbo that the film "A Divine Woman" was a fictional tale about the great Sarah Bernhardt, an actress enshrined in legend and mystery much the same way Garbo would later be - and already was at the time of this film. In 1928, Garbo made this film in Hollywood with two compatriots: Lars Hanson and Victor Sjöström. This was the only time that she ever worked with Sjöström. Stiller had gone home to Sweden where he died shortly afterwards. Hanson and Sjöström would soon also go back to Sweden.

Much has been made of Garbo's unhappiness, her long, lonely life... But here, in these short scenes, she is happy, she laughs, she is vibrant and funny and young and very, very much alive.

fredag 21 oktober 2011

När jag dricker mitt kaffe...

Jag älskar kaffe.
Varje dag älskar jag att ta fram kaffekokaren, mala kaffebönorna, mäta upp vattnet och de malda bönorna och sedan vänta tills den ljuvliga doften av nybryggt kaffe sprider sig i mitt kök.

Men jag kan inte låta bli att tänka på filmen White Material, och på Isabelle Hupperts trötta, härjade ansikte, i rollen som kaffeplantageägarinnan. Det är ett hårt arbete, att få fram dessa vackra, mörkbruna bönor till oss lata kaffedrickare i det rika Europa. Filmen Whita Material är helt fokuserad på Huppert och ett par mardrömslika dagar i hennes rollkaraktärs liv när allt står på spel, hela hennes liv, hennes familj och livsverk. Man kan inte annat än tycka synd om henne, för det är ju i allafall isabelle Huppert - en av mina favoritskådisar.

Men vänta nu - vad handlade filmen om egentligen? Om kaffet - kaffets väg från det blodbesudlade Afrika till mitt rena, fina kök i Nacka. Något om vår vitemansskuld gentemot invånarna i ett land som bara får hantera dess naturliga rikedomar, odla dem, skörda dem, bära dem, men aldrig njuta av dem.

Jag dricker mitt kaffe och skäms lite. Och noterar att på bilden som jag hittade ur filmen borde det vara tvärt om: en svart kvinnas blick borde fixera mig, medan Isabelle tittar bort...

torsdag 13 oktober 2011

En höstkväll i Stockholm för 70 år sedan...


Gudrun Brost och Arnold Sjöstrand i Det sägs på stan
Flaxande bilder. Avhuggna repliker. Rena rappakaljan. Vimsigt bildkaos. Vaxkabinett och grand guignol. En överspänd konstnärlig vilja. Surrealistisk och patetisk. Förvirrande bildmontage med bildövergångar som inte följer några mänskliga associationsbanor... Den sämst klippta film som på länge visats offentligt i Sverige...

Vem kan motstå en film som beskrivs så? Jag läser med stigande förundran recensionerna av Per Lindbergs Det sägs på stan som hade premiär idag för 70 år sedan, den 13 oktober 1941, på biografen Riviera i Stockholm. Regissören hade den osannolika oturen att ha premiär samma kväll på två filmer - den andra filmen hette I paradis - vilket ironiskt namn! - och i båda fallen blev det fiasko. Per Lindberg (1890-1944) gjorde aldrig mer någon film. Han dog i själva verket två år senare, efter en av de märkligaste ödena i svensk film-, teater och radiohistoria.


Det sägs på stan handlar om en mystisk brevskrivare som sprider giftiga sanningar om människorna i en svensk småstad. En panik över att bli avslöjad växer till en regelrätt tsunami av hemligheter. I filmen förekom en lång rad kända skådespelare, som Gudrun Brost, Arnold Sjöstrand, Marianne Löfgren, Bengt Ekerot, Hilding Gavle och senare tiders filmentusiaster kan upptäcka en ung Arne Mattsson, filmregissören, i en liten roll som "kund i urbutiken". Filmen var en lågbudgetfilm, inspelad i Nyköping på blott 21 dagar, och helt uppenbart ett projekt som regissören Lindberg hade längtat efter att få göra.

Det sägs på stan var en film med mycket speciella ambitioner, både berättarmässigt och filmtekniskt. Det var en film utan hjälte eller hjältinna men med ett helt kollektiv som huvudperson. Lindberg hade tillsammans med fotografen Harry Hasso konstruerat en kamerakran för att skapa det febrigt rörliga bildspråk, det som senare beskrevs som "flaxande bilder".

Det som också klagades på i recensionerna, att replikerna hade huggits av mitt i, så att man inte kunde höra exakt vad folk sa, kanske var det också en del av den konstnärliga visionen? Filmen handlade ju om skvallrets makt och ryktesspridning i en liten svensk småstad. Gick det inte att se Det sägs på stan som en allegori över det svenska samhället, det Sverige som enligt en del vände kappan efter vinden, mitt de grymma vindar som blåste i början av 1940-talet?

Jag har inte sett den här filmen, men jag har alltid varit nyfiken på den. Det är en av dessa filmer som är som en lök, eller snarare, som har ett rykte omkring sig, dels för att den, som i det här fallet, gjorde ett så grundligt magplask hos den samtida publiken, dels för att den inte visas särskilt ofta. Det sägs på stan är med andra ord en av dessa "films maudits", bortglömda, borttappade, bortdribblade filmer i filmhistorien som förtjänar en omprövning - att bli sedd med nya, andra ögon.

De där fyrtiotalskritikerna lyckades i varje fall med en sak: De väcker en omedelbar lust att göra en bedömning med egna ögon. Var det verkligen så illa? Kan filmen ha blivit orättvist dömd? Finns det ett guldkorn att upptäcka här?
Jag tror det, och tids nog kan vi bli fler som bedömer saken, närmare bestämt den 22 mars 2012. Men jag återkommer till det.

Tills dess kan man ju fundera över en mer sentida betraktares omdöme av Per Lindbergs sista film, upphittat på nätet: Det sägs på stan är "en berättelse om rädslan om att bli utpekad, avslöjad eller förtalad, den därpå följande misstänksamheten och den alltid aktuella tendensen att tro på rykten och anta det sämsta om folk. Allt mot bakgrund av nazismen och kriget. Manuset har sina svaga punkter, men på det hela taget en alltför okänd film."

fredag 30 september 2011

"Ondska är bara en sorts oförmåga."

På mitt nattygsbord ligger en bok som Daniel redan har läst: "Himmelsdalen". Det är Marie Hermansons nya roman och han säger att den är mycket bra. Jag är full av förväntan för jag tycker hemskt mycket om Marie Hermansons författarskap. Redan hennes första bok, novellsamlingen "Det finns ett hål i verkligheten" som kom ut 1986, gjorde ett djupt intryck på mig. Sedan tycker jag bäst om "Musselstranden", "Värddjuret" och "Mannen under trappan". Den nya romanen handlar om ett tvillingpar, och om svek och bedrägeri i en germansk alpmiljö som helt klart är inspirerad av Thomas Manns "Bergtagen". Hon inleder sin roman med ett citat av Bertolt Brecht: "Ondska är bara en sorts oförmåga".

Och plötsligt måste jag lägga ner boken och titta ut på den slösande vackra höstdagen som omger mig. Jag kommer att tänka på en annan bok som också ligger på mitt nattygsbord. Men den är mycket svår att läsa och jag läser den i små, små bitar, som en bitter medicin som jag vet är bra för mig, bara jag orkar ta den. Det är Laurence Rees "Auschwitz" och på 375 sidor berättar han historien om denna dödsfabrik som de flesta i min generation vet något om. Men vad vet de som är yngre? Vad vet mina barn?

Jag var åtta år när jag hittade Anne Franks dagbok i min mammas bokhylla och läste den och grät. Efter det har jag regelbundet känt ett starkt behov av att inte glömma, att läsa böcker om Förintelsen och se filmer om det hemska som tjugo år innan jag föddes. När jag var liten var det ju inte så långt borta. Jag minns att mamma hade en arbetskamrat som hade siffror intatuerade på armen. Hon var judinna och då förstod jag ju genast var hon hade varit.

Det var i slutet av sextiotalet som jag först mötte minnet av Förintelsen. Många av dem som hade överlevt var ännu inte för gamla eller döda. Jag kunde lätt föreställa mig rädslan att bli väckt mitt i natten av Gestapo, skräcken att bli ryckt från sina föräldrar och aldrig få se dem mer, sorgen över att veta att de har dött... Allt det där är bilder som kommer till mig från alla de filmer och tv-serier jag sett. Idag är det annorlunda.

Anne Franks berättelse slutade några dagar innan hon och hennes familj blev upptäckta och bortförda av Gestapo. Jag återkommer ofta till den tanken. Hur hade jag upplevt hennes dagbok om hon hade kunnat berätta om sin tid i koncentrationslägret? Om dagboken hade tagit slut strax innan hon dog av tyfus, 15 år gammal i slutet av mars 1945 i det tyska lägret Bergen-Belsen? Men det är just det som gör hennes berättelse och öde så gripande. För att det bara tog slut. En dag kom Gestapo och tog dem allihop och kvar låg Annes dagböcker, utspridd på golvet i gömstället på Prinsengracht. Vad som hände henne sedan är en del av det outsagda, det oerhörda, det som inte går att berätta om.

Så tycks det vara också med Auschwitz: Det går inte att föreställa sig hur det var där, i nazisternas perfekta dödsmaskin, denna för evigt märkta plats i det sargade Polen där miljoner röster måste ropa än idag efter hjälp, efter nåd, efter hämnd.

Därför måste jag läsa den här boken om Auschwitz. Den bygger på en tv-serie som författaren Laurence Rees arbetade med för BBC, en av dessa imponerande och välgjorda dokumentärfilmsserier om andra världskriget som engelsmännen är så bra på. Jag tänker på The World at War, 26 avsnitt om andra världskriget som gick på tv i början av sjuttiotalet med Laurence Olivier som berättare. Och jag tänker på Band of Brothers, Spielbergs och Tom Hanks tv-serie om den amerikanska insatserna i Europa under andra världskriget. Ett av avsnitten handlar om hur en grupp amerikanska soldater hittar ett av tyskarna övergivet koncentrationsläger, mitt ute i skogen, men ändå tillräckligt nära en stad där alla tycks ha blundat eller tittat åt ett annat håll för att slippa se vad som försiggick. När jag växte upp gick dessutom Förintelsen på tv, serien där Meryl Streep och James Woods hamnar i Auschwitz. Vem kan glömma sådant?

Vi måste ständigt återskapa bilderna av vad som hände i Auschwitz och alla de andra platserna för nazisternas brott, för att vi aldrig ska glömma det oerhörda som hände här i Europa för nu över ett halvsekel sedan. För om ondska är "bara ett sorts oförmåga" då lär vi ju alla vara onda om vi bestämmer oss för att sluta se och låta glömskan ta vid.

På BBC:s hemsida finns en interaktiv karta över Auschwitz. Följ den och minns Auschwitz. Det är vi skyldiga dem som dog. Det är vi tvungna till.
http://www.bbc.co.uk/history/interactive/animations/auschwitz_map/index_embed.shtml

måndag 19 september 2011

Vacker och ondskefull

Lady de Winter, anno 1948.


Onda kvinnor på film kan man aldrig få för många av. Och att vara kvinna, snygg och kräva sin plats i det offentliga rummet har länge varit en dödssynd. Åtminstone på bio. Det är som om priset för skönhet och att bli sedd, i närbild och med alla tillgängliga tricks för att se så attraktiv ut som möjligt, oundvikligen måste betalas med ond, bråd död och evig stigmatisering. 


Snart är det ju dags för ytterligare en bioversion av den slitstarka klassikern De tre musketörerna. Men ärligt talat, ingen av de tre titelfigurerna, eller ens den fjärde musketören d'Artagnan, vars namn alltid blir så misshandlat på amerikanska, är särskilt intressant i någon av filmerna (jo, Gene Kelly är kul, i versionen från 1948). Nej, det är den farliga och mystiska lady de Winter som lockar. Det är hon som är själva anledningen till den här klassikerns enorma popularitet.


Så låt mig här presentera de damer som genom filmhistorien har spelat henne: På stumfilmstiden gjordes flera versioner av Dumas klassiker, både i USA och i Frankrike, men mest känd blev den som spelades in i Hollywood 1921 med Douglas Fairbanks som d'Artagnan och en viss Barbara LaMarr som lady de Winter. 


Barbara LaMarr var en riktig femme fatale och hade hon levat hade hon nog blivit precis som Norma Desmond i Sunset Boulevard, i varje fall om man får tro det som finns skrivet om henne. Hennes riktiga namn var Reatha Dale Watson och hon kallades för "Girl too beautiful". Redan som tonåring levde hon ett äventyrligt liv och hon avverkade flera män innan hon blev filmstjärna och gjorde succé, bland annat som lady de Winter. Samtidigt festade hon hårt och dog redan 1926, blott 29 år gammal.


Barbara LaMarr som lady de Winter, 1921.

Den första ljudfilmen av Dumas roman gjordes i Hollywood 1935. Det var en ganska häftigt omstuvad version av historien där d'Artagnans flickvän Constance överlever i slutet och lady de Winter begår självmord. Lady de Winter spelades av den engelska skådespelerskan Margot Grahame. Hon verkar ha haft en spännande karriär, uppväxt i Afrika och Englands högst betalda filmstjärna under 1930-talet innan hon for till Hollywood. I USA gjorde hon inte några stora filmer, tyvärr, men hon fortsatte att filma till 1950-talet. Hon föddes 1911, förresten och skulle alltså ha fyllt hundra år i år. Men hon dog 1982 i England.
Margot Grahame som lady de Winter, 1935. 
Bara några år senare gjordes en ny Hollywood-version av De tre musketörerna med den eleganta engelskan Binnie Barnes som lady de Winter. På bilderna från filmen har hon lockigt mörkt hår och ser inte alls särskilt farlig ut. Binnie Barnes hade debuterat inom filmen på 1920-talet och hon var judinna - vad tänkte man på när man gjorde rollbesättningen till denna version år 1939? 


Binnie Barnes som lady de Winter, 1939.
Min favorit heter Lana Turner och 1948 spelade hon lady de Winter, i Hollywoods tredje filmatisering av Alexandre Dumas klassiker De tre musketörerna. Gene Kelly spelade d'Artagnan, June Allyson spelade Constance och Vincent Price spelade kardinal Richelieu, så det finns mycket att njuta av i den här filmatiseringen. Men Lana Turner, i sitt blonda hårsvall och syndiga grön-lila kreationer, är bäst. Titta på henne här igen, är hon inte oemotståndlig?
Tio år senare, år 1958, fick Lana Turner tillfälle att spela ut sin Milady-roll på riktigt, då hennes tonårsdotter arresterades för mordet på mammans älskare. Dottern tycks ha blivit rädd när hon hört mamman gräla med sin nya man, som hade maffia-anknytningar. När hon hörde pojkvännen hota att skada mamma Lana, gick dottern ner i köket och hämtade en kniv, som sedan hittades i offrets mage. Dottern kom lindrigt undan, och skandalen förstörde inte heller Lanas karriär. Senare blev dottern en av de första som öppet levde lesbiskt i Hollywood. Och hon fortsatte att ha en nära relation till sin mor - eller så målas deras historia upp. Själv kan jag inte låta bli att tänka att Lana i själva verket hade ihjäl en bråkig älskare, och skyllde sedan allt på dottern. 


Lana som lady de Winter - bäst hittills.
Innan vi kommer fram till de senaste Miladies finns det en till som är värd att nämnas: På 1960-talet gjorde äntligen fransmännen den överlägset mest påkostade och ambitiösa filmversionen av Alexandre Dumas roman - i varje fall om man får tro kritikerna. Les trois mousquetaires (1961) visades i två delar och Milady de Winter spelades av  Mylène Demongeot, som dock mest ser ut som Brigitte Bardots tvilling.
Mylène Demongeot som Milady 1961.
Faye Dunaway spelade en farlig lady de Winter i en stjärnspäckad version från 1974 och 1993 var det Rebecca De Mornays tur i en rätt campig version där Julie Delpy som spelade Constance skulle ha gjort en avgjort mycket bättre Milady. Jag är inte särskilt förtjust i någon av dessa versioner. Både Faye och Rebecca är alldeles för kalla och ödleliknande. 


Faye Dunaway som Milady 1974.
Rebecca De Mornay


Men nu är det alltså dags för Milla Jovovich att bli Milady. Jag är lite spänd på henne för jag tror att hon kommer att göra en bra lady de Winter. Hon har den rätta hårda glimten i ögat och samtidigt kan hon visa sin sårbara sida. Hon har spelat alldeles för få riktiga hjältinnor på film, men jag minns henne särskilt och med värme i två filmer av Luc Besson: Femte elementet och Jeanne d'Arc. Sedan dess har jag helst sett henne som galjonsfigur för Oréal och i en elak och rolig liten roll i Zoolander. På dem, Milla, för det förtjänar du!
Milla Jovovich - den bästa lady de Winter?