Films I prefer to read about

Noomi Rapace as Lisbeth Salander.

I still haven't seen the movie, but now I've read David Denby's review of David Fincher's The Girl with the Dragon Tatoo. And the first thing he says is about her: "You can’t take your eyes off Rooney Mara, who plays the notorious punk hacker Lisbeth Salander in the American movie version of Stieg Larsson’s page-turner. Slender, sheathed in black leather, with short ebony hair sticking up in a tuft, her fingers sticking out of black woollen gloves as they skitter across a keyboard, Mara cuts through scene after scene like a swift, dark blade."

These words tell me two things: that once more the object that primarily attracts the eye is a woman in a provocating attire. It's the woman in a low cut red dress, it's Jezebel, it's Scarlett wearing an evening dress on an afternoon picnic, it's the femme fatale, Vampirella, Nikita, all dressed to kill. She could be inspiring and amusing, even for me, a woman who always have loved to watch strong, beautiful women on the screen. But this, with all its leather, tatoos, agressive sexiness... it get's so boring! Every time a woman is used for action, power and murder in the movies it is treated like something brand new all over again.

Which brings me to the second thing David Denby's text tells me: His words remind me of the other Salander, the Swedish actress Noomi Rapace, whose performance could be described in almost exactly the same words Denby uses to describe Roony Mara's Salander. She too was a "swift, dark blade".  

As I said before, some movies are best when read about. The experience of reading about films, and perhaps not only of the films one hasn't seen, has a sizzling quality attached to it, a kind of combined nostalgia and naughtiness - as if one would be peeking into things that one is not supposed, or allowed, to look at. The words are a mask, hiding things from sight. It makes the actual viewing of a film, that one hasn't seen or may never ever see, more exciting.

And I wonder if she, the woman "with many piercings—of herself and of others" is not a mask, standing in front, partly protecting, partly hiding, the real things that we need to see. In this story, those things are about Sweden as a community falling apart in a world where evil no longer can be shut out by clever diplomacy and staging one of the world's first closed communities with the invention of the "people's home" - "folkhemmet".

We Swedes, we all felt so secure within our home made boundaries. Now, in a globalized world where anything goes and not even girls are nice, we get scared and hibernation seems a very good alternative. That is probably why, like Denby also points out, this film is mainly set on the private island of the disturbed family Vanger, and not in the big city of Stockholm where Salander and Blomkvist, the male hero of the film, seem to be more at home.

And that is probably why I'll see this film, after all. I won't see it because the characters of Salander and Blomkvist interest me, or because I'm curious to see how Roony Mara's Salander och Daniel Craig's Blomkvist differ from the way the Swedish actors Noomi Rapace and Michael Nyqvist played them. What I want to see is how this film fits into the urban dystopias of David Fincher, and how he interprets the urban collapse of Sweden - a place where we always believe the country side will save us.

What can be seen from above?

It seems that my favourite film critic, David Denby of the New Yorker, has already seen and reviewed David Fincher's The Girl with the Dragon Tatoo, one of this year's most eagerly awaited film. But the review in question is not in the latest issue of the New Yorker, or at least not in the Nov.28th issue that has landed in my letter box. But I like to wait, and sometimes I even like to just continue waiting, pretending that the timing is not quite right. Lingering on like that has made me a very poor festival goer, and a good customer to our local dvd-store. Sometimes I never see the film I've been pining for, which makes me a rather silly movie buff. But sometimes the text you read about a movie is better than seeing the actual film. So a review by David Denby is worth waiting for.

David Fincher tells stories of urban dystopias. The urban setting of Se7en is a bleak and indifferent place, where a cold rain falls all the time, as if not even angels' tears could move the people living in this city. In many ways the city ressembles New York or perhaps Chicago, at least for someone who only knows these places from the movies. The city remains unnamed in the film, but the script writer apparently draw on some unpleasant memories he had from living in New York.

In Zodiac (2007), the urban setting is on the west coast. The city is San Fransisco which is clearly stated in the film as it is based on the story of the real Zodiac killer and the letters he sent to the San Fransisco Chronicle. There is more sun and day time scenes than in Se7en, but the atmosphere created by Fincher is still cold and claustrophobic, especially in the horrible murder scene when a young couple is attacked while on a picnic at a beautiful lake.

There are shots in Fincher's film that remind me of Clint Eastwood, particularly in Mystic River and The Changeling, with lonely cars slowly moving along lonely city streets, seen from above, like a victim being tracked by a predator, or a heartless God, looking down on the people from high above, and letting tragedy strike without interfering. When the eye is the camera, one can never be sure with Fincher, or Eastwood, whether identification is really something you want or not. Do I really want to share the same vision and views as the killer in the story? If I can identify with the evil one, what does that make me?

Fincher doesn't let me figure this out. His films are often deeply unsettling, like Eastwoods. Although Eastwood's films carry as well a message of omnipotence and righteousness: his heroes and heroines are always right. Fincher's heroes and heroines never share that kind of power. They are more like pawns in a strange game that someone else plays. When they move about in the unfriendly cities, they are like rats in a lab. There is always a greater scheme being laid out somewhere else. Zodiac's letters tease with their possibility of an explanation. But like the scheme of the seven deadly sins, it's more likely a diversion. It hides more than it reveals.

Strangely enough, the pattern of the hostile cities and pawn-like main characters, repeats itself in The Social Network, where there is no evil character or obsessed murderer. But when seen in the context of Fincher's other work, The Social Network becomes an even more unsettling film about the ability of one man to do evil deeds, as the film is about the invention of facebook and communication being established as something which is best done with the help of computers.

I don't know what David Fincher has seen in Stockholm, a much smaller town than any of the cities he has told stories from before. Also, most of the story of The Girl with the Dragon Tatoo is actually not set in an urban setting, but in the good old Swedish countryside where apparently maniacs can go about their business without no one knowing anything. But I hope he has seen something, from his place way up high above, and that he can, perhaps for the first time in his career, show us hell in a very small place.

En reaktionär rulle?

Vad är en klassiker? En film som man kan se om och om igen, även med tio, 20 års mellanrum, och varje gång blir man alltid lika häpen och lycklig över hur bra den är. En sådan film är Seven Brides for Seven Brothers som maken hittade på skolans julmarknad i lördags - och raskt köpte för tjugo spänn. Jag och äldsta dottern Matilda blev överlyckliga. Hon mindes den från en regnig sommar när hon var fem år, då vi hade hyrt Seven Brides for Seven Brothers på bibblan i Leksand, tillsammans med Calamity Jane med Doris Day. Matilda älskade de här filmerna på en gång, med samma odödligt trogna kärlek som man har när man är i hennes ålder. 

Själv mindes jag en av de där magiska tillfällena på sjuttiotalet, när jag och min syster fick gå från bordet under söndagslunchen hos mormor och morfar för att titta på en musical i teve. Syrran och jag var helt sålda på musicals och hollywoodfilmer över huvud taget. Vi samlade på filmbilder och kunde täcka hela golvet i vår barnkammare med bilder på filmstjärnor som vi hade klippt ur mormors färgglada veckotidningar.

Första gången jag såg Seven Brides for Seven Brothers var det nog förresten i svart-vitt, eftersom det var teve på sjuttiotalet. Men det gjorde ingenting, för syrran och jag älskade den här filmen och kunde alla sångerna utantill.
Och jag älskar den fortfarande, denna reaktionära gamla film som med smittsam joie de vivre propagerar för att kvinnor tas bäst med lite våld. Jo, för så är det ju: Adam (Howard Keel) är den rödlätte grobianen från bergen som kommer ner till stan för att proviantera - och ta sig en fru. Han lyckas med bådadera under loppet av ett par timmar, och får helt klart mer än han förtjänar i den ljuvliga och kloka Millie (Jane Powell). Hon blir kär i honom direkt och sedan tar hon det med jämnmod att hon också måste utfordra, uppfostra och ta hand om hans sex smutsiga, oborstade och ohängda bröder.

När Millie någorlunda funnit sig i sin nya uppgift som enda kvinnan i ett storhushåll, får Adam den briljanta idén att kidnappa de sex söta tjejerna i byn som brorsorna gått och trånat efter. Sagt och gjort, flickorna rövas bort mitt i vintern och ett snöskred sätter p för att arga efterföljare. När våren kommer har flickorna hunnit bli förälskade i sina kidnappare - värsta stockholmssyndromet tjugo år innan termen myntades - och allt slutar med sång och dans och massbröllop.

Jane Powell och sex kärlekskranka bröder.

Man borde bli förbannad, både å den grundlurade Millies vägnar och de generationer av kvinnor som lärt sig om män och kärlek och äktenskap av denna film. Howard Keel må sjunga snyggt men här spelar han en riktig knöl, som lämnar sin Millie efter ett gräl för att sätta sig och sura i en avlägsen stuga. Under tiden tar Millie hand om alla de kidnappade flickorna och får dem att trivas där ute i bland potentiella våldtäktsmän, och så visar det sig att hon är gravid. Hon hinner föda en dotter innan Adam skärper sig och kommer hem. Och så slutar filmen i en mycket märklig tumultartad scen som verkar vara en slags hollywoodsk pastisch på historien om de sabinska kvinnorna som filmen hämtat sin idé från. Vad man ser sig själv bevittna är en slags stiliserad massvåldtäkt, men det är helt ok när det sker i sprakande technicolor och med Hollywoods bästa talanger.

Men det där tänker jag inte alls på, när vi tillsammans, hela familjen, ser på Seven Brides for Seven Brothers. Istället njuter jag i fulla drag av varje glädjesprång som de glada unga bröderna tar, hemma i det lortiga köket eller på ladubyggarfesten; av varje ny absurd blåsa som flickorna med getingmidjor bär -de ska föreställa hemsydda av gamla stuvbitar- och varje prunkande fejkträd och välgödda småkultingar som rusar runt i MGM:s största ateljé. Allt är fejk i Hollywoods konstgjorda värld, men det gör inget för sången och dansen - de är äkta. Sångerna flödar som vårvindar och danserna är kraftfulla som vårfloder. Lyssna bara på Jane Powell när hon sjunger "Wonderful day" eller när bröderna dansar med yxor och bandsågar...

 

Sov gott Sickan!

Jag träffade Sickan en gång på Filmhuset, i matsalen, där hon åt lunch tillsammans med två kompisar, Annalisa Ericson och Gaby Stenberg. De verkade ha väldigt trevligt och jag ville först inte störa men så tänkte jag att det var nu eller aldrig! Sedan fick jag deras autografer, alla tre.
En annan gång, när Sickan fyllde 85, ordnade jag med rosor från Sveriges Television, där jag jobbade då.
När jag kör mina filmvandringar i stan, brukar vi stanna till utanför Cardellgatan 3 på Östermalm. Det var där Sickan växte upp, och det var faktiskt även på Östermalm som hon både såg sin första barnförbjudna film och fick sin första kyss - allt enligt hennes egna memoarer.
Sickan träffade förresten sin namne, Sickan Castegren, operettprimadonnan som hon var döpt efter, en gång i en film på 40-talet som de båda var med i. Men det visste inte Sickan, eftersom fru Castegren inte kallade sig för Sickan längre.
Hon verkade ha haft det jobbigt under sin egen "demonregissör", Schamyl Bauman, som regisserade henne i Sickan-filmerna under 40-och 50-talen. Men Hasse Ekman var snäll. Deras filmer ihop tycker jag är kronan på bägges verk, filmer som "Sjunde himlen" och "Fröken Chic" är solsken på vilken mulen himmel som helst. Och några av svensk films allra bästa komedier!
Så jag minns dig, gärna, Sickan, som den glädjespridare och stora komedienn du var, till exempel i "Fröken Chic" när du har råkat ta ett av Hasses piller och blivit lite knäpp och ska svara på frågor i direkt-TV på temat djur och musik:
"Fååår jag lämna några blommor!"

Greta's lost and found

I have often wondered what could be the most satisfying experience: To be a film researcher and sit through a session of old film reels at the Moscow film archives, and suddenly realize that you're watching the beginning of an old, hitherto lost film with Greta Garbo?
Or to sit at your desk at the Swedish Film Archives and one day you receive a call from Poland informing you that a film by legendary silent film maker Mauritz Stiller has been found in a Polish church!

None of this actually happened to me, but to film professor Jan Olsson and the head of the Swedish Film Archives, Jon Wengström. Yesterday, Jon Wengström told us all about it at a screening of these two films at Filmhuset in Stockholm - or rather one film and one fragment. 

And then we saw Mauritz Stiller's "Brother Against Brother" ("Gränsfolken") from 1913 and around 11 minutes from Victor Sjöström's "The Divine Woman" with Greta Garbo and Lars Hanson.

This is a still from the beginning of the film, with the main actors, from left, Egil Eide, Edith Erastoff and Richard Lund. Eide and Lund play two brothers, who are in love with the same woman, played by Edith Erastoff. They wear Russian costumes in a film about the tragedies of war in the unnamed distant East - Stiller was a Russian Jew, born in Helsinki, so he might have thought about the very real conflict between Russia and Finland. All three actors became famous in Sweden during the golden silent era. Egil Eide, who was Norwegian, returned to the Norwegian stage around the time when sound came to the movies. Richard Lund continued acting in films, doing mostly bit parts and character roles, and actually had a remarkable career that lasted 50 years. Edith Erastoff married the other great movie director of the period, Victor Sjöström, and eventually retired from the screen.  

And here they are, in a film filled with drama, emotions, amazing battle scenes, beautifully staged scenes set outside Visby, on the island of Gotland, and a heartbreaking ending where Edith is left alone, crying over the graves of the two brothers. There is a great moment of silent screen acting, when Robert Lund has been captured and denounced as a spy. He holds his head high, proud of who is is, then, as he slowly realizes that his own brother will be his executioner, his body slowly caves in, he turns into a broken man.

The script was loosely based on a story by Emile Zola and it was Stiller's sixteenth (!) film in his second year as a film maker at Svenska Bio, the Swedish company that later became Svensk Filmindustri. The newly restaured version that I saw yesterday was tinted, just like the original, and the captions had been recreated to look just like they would have, during the original screenings in 1913. This film was a huge success and sold in 41 copies to a long list of countries, among them the USA where it got the title "Brother Against Brother".

And then to the the main attraction, or at least to an old Garbo-fan like myself: the amazing scenes from the lost Garbo movie "A Divine Woman". They are from the beginning of the film, no titles, and with Russian captions and translated, thanks to computers, to Swedish. The scenes are about two lovers, a woman and a soldier, played by Garbo and Lars Hanson, who meet for the last time before he goes off to service.

The scene is set in Paris, there is a glimpse of roof tops through Garbo's window but thank god no Eiffel tower is in view. She is both excited to see him and mad at him for leaving. He is worried about the time, there is a shot of a peculiar clock several times, which Garbo has been fiddling with before his arrival. I assume she is trying to cheat time, and he can't make up his mind if he wants her to or not. There is also an older woman, played by Polly Moran, who makes several remarks about Paris being full of soldiers, as if to say that this lover's meeting has nothing special and tomorrow both of them will have forgotten each other. But both Lars Hanson's and Garbo's faces tell a different story. Their love is true.

Then the fragments end and we are told that there is another short scene saved from this lost film. It has been in the Swedish Television's archives for many years and now we get to see this too, a mere 45 seconds from much later in the film:The soldier, Lars Hanson, is back. Apparently he has suffered, while she, Garbo, has become an elegant lady, in the middle of a party, wearing a silky dress with rather ridiculous ornaments around the ears. She tries to kiss him but he recoils and her hands, she has long, sharp nails now, stiffen...

And that's all. Later I read in on of my books about Garbo that the film "A Divine Woman" was a fictional tale about the great Sarah Bernhardt, an actress enshrined in legend and mystery much the same way Garbo would later be - and already was at the time of this film. In 1928, Garbo made this film in Hollywood with two compatriots: Lars Hanson and Victor Sjöström. This was the only time that she ever worked with Sjöström. Stiller had gone home to Sweden where he died shortly afterwards. Hanson and Sjöström would soon also go back to Sweden.

Much has been made of Garbo's unhappiness, her long, lonely life... But here, in these short scenes, she is happy, she laughs, she is vibrant and funny and young and very, very much alive.

När jag dricker mitt kaffe...

Jag älskar kaffe.
Varje dag älskar jag att ta fram kaffekokaren, mala kaffebönorna, mäta upp vattnet och de malda bönorna och sedan vänta tills den ljuvliga doften av nybryggt kaffe sprider sig i mitt kök.

Men jag kan inte låta bli att tänka på filmen White Material, och på Isabelle Hupperts trötta, härjade ansikte, i rollen som kaffeplantageägarinnan. Det är ett hårt arbete, att få fram dessa vackra, mörkbruna bönor till oss lata kaffedrickare i det rika Europa. Filmen Whita Material är helt fokuserad på Huppert och ett par mardrömslika dagar i hennes rollkaraktärs liv när allt står på spel, hela hennes liv, hennes familj och livsverk. Man kan inte annat än tycka synd om henne, för det är ju i allafall isabelle Huppert - en av mina favoritskådisar.

Men vänta nu - vad handlade filmen om egentligen? Om kaffet - kaffets väg från det blodbesudlade Afrika till mitt rena, fina kök i Nacka. Något om vår vitemansskuld gentemot invånarna i ett land som bara får hantera dess naturliga rikedomar, odla dem, skörda dem, bära dem, men aldrig njuta av dem.

Jag dricker mitt kaffe och skäms lite. Och noterar att på bilden som jag hittade ur filmen borde det vara tvärt om: en svart kvinnas blick borde fixera mig, medan Isabelle tittar bort...

En höstkväll i Stockholm för 70 år sedan...



Gudrun Brost och Arnold Sjöstrand i Det sägs på stan

Flaxande bilder. Avhuggna repliker. Rena rappakaljan. Vimsigt bildkaos. Vaxkabinett och grand guignol. En överspänd konstnärlig vilja. Surrealistisk och patetisk. Förvirrande bildmontage med bildövergångar som inte följer några mänskliga associationsbanor... Den sämst klippta film som på länge visats offentligt i Sverige...

Vem kan motstå en film som beskrivs så? Jag läser med stigande förundran recensionerna av Per Lindbergs Det sägs på stan som hade premiär idag för 70 år sedan, den 13 oktober 1941, på biografen Riviera i Stockholm. Regissören hade den osannolika oturen att ha premiär samma kväll på två filmer - den andra filmen hette I paradis - vilket ironiskt namn! - och i båda fallen blev det fiasko. Per Lindberg (1890-1944) gjorde aldrig mer någon film. Han dog i själva verket två år senare, efter en av de märkligaste ödena i svensk film-, teater och radiohistoria.

Det sägs på stan handlar om en mystisk brevskrivare som sprider giftiga sanningar om människorna i en svensk småstad. En panik över att bli avslöjad växer till en regelrätt tsunami av hemligheter. I filmen förekom en lång rad kända skådespelare, som Gudrun Brost, Arnold Sjöstrand, Marianne Löfgren, Bengt Ekerot, Hilding Gavle och senare tiders filmentusiaster kan upptäcka en ung Arne Mattsson, filmregissören, i en liten roll som "kund i urbutiken". Filmen var en lågbudgetfilm, inspelad i Nyköping på blott 21 dagar, och helt uppenbart ett projekt som regissören Lindberg hade längtat efter att få göra.

Det sägs på stan var en film med mycket speciella ambitioner, både berättarmässigt och filmtekniskt. Det var en film utan hjälte eller hjältinna men med ett helt kollektiv som huvudperson. Lindberg hade tillsammans med fotografen Harry Hasso konstruerat en kamerakran för att skapa det febrigt rörliga bildspråk, det som senare beskrevs som "flaxande bilder".

Det som också klagades på i recensionerna, att replikerna hade huggits av mitt i, så att man inte kunde höra exakt vad folk sa, kanske var det också en del av den konstnärliga visionen? Filmen handlade ju om skvallrets makt och ryktesspridning i en liten svensk småstad. Gick det inte att se Det sägs på stan som en allegori över det svenska samhället, det Sverige som enligt en del vände kappan efter vinden, mitt de grymma vindar som blåste i början av 1940-talet?

Jag har inte sett den här filmen, men jag har alltid varit nyfiken på den. Det är en av dessa filmer som är som en lök, eller snarare, som har ett rykte omkring sig, dels för att den, som i det här fallet, gjorde ett så grundligt magplask hos den samtida publiken, dels för att den inte visas särskilt ofta. Det sägs på stan är med andra ord en av dessa "films maudits", bortglömda, borttappade, bortdribblade filmer i filmhistorien som förtjänar en omprövning - att bli sedd med nya, andra ögon.

De där fyrtiotalskritikerna lyckades i varje fall med en sak: De väcker en omedelbar lust att göra en bedömning med egna ögon. Var det verkligen så illa? Kan filmen ha blivit orättvist dömd? Finns det ett guldkorn att upptäcka här?
Jag tror det, och tids nog kan vi bli fler som bedömer saken, närmare bestämt den 22 mars 2012. Men jag återkommer till det.

Tills dess kan man ju fundera över en mer sentida betraktares omdöme av Per Lindbergs sista film, upphittat på nätet: Det sägs på stan är "en berättelse om rädslan om att bli utpekad, avslöjad eller förtalad, den därpå följande misstänksamheten och den alltid aktuella tendensen att tro på rykten och anta det sämsta om folk. Allt mot bakgrund av nazismen och kriget. Manuset har sina svaga punkter, men på det hela taget en alltför okänd film."

"Ondska är bara en sorts oförmåga."

På mitt nattygsbord ligger en bok som Daniel redan har läst: "Himmelsdalen". Det är Marie Hermansons nya roman och han säger att den är mycket bra. Jag är full av förväntan för jag tycker hemskt mycket om Marie Hermansons författarskap. Redan hennes första bok, novellsamlingen "Det finns ett hål i verkligheten" som kom ut 1986, gjorde ett djupt intryck på mig. Sedan tycker jag bäst om "Musselstranden", "Värddjuret" och "Mannen under trappan". Den nya romanen handlar om ett tvillingpar, och om svek och bedrägeri i en germansk alpmiljö som helt klart är inspirerad av Thomas Manns "Bergtagen". Hon inleder sin roman med ett citat av Bertolt Brecht: "Ondska är bara en sorts oförmåga".

Och plötsligt måste jag lägga ner boken och titta ut på den slösande vackra höstdagen som omger mig. Jag kommer att tänka på en annan bok som också ligger på mitt nattygsbord. Men den är mycket svår att läsa och jag läser den i små, små bitar, som en bitter medicin som jag vet är bra för mig, bara jag orkar ta den. Det är Laurence Rees "Auschwitz" och på 375 sidor berättar han historien om denna dödsfabrik som de flesta i min generation vet något om. Men vad vet de som är yngre? Vad vet mina barn?

Jag var åtta år när jag hittade Anne Franks dagbok i min mammas bokhylla och läste den och grät. Efter det har jag regelbundet känt ett starkt behov av att inte glömma, att läsa böcker om Förintelsen och se filmer om det hemska som tjugo år innan jag föddes. När jag var liten var det ju inte så långt borta. Jag minns att mamma hade en arbetskamrat som hade siffror intatuerade på armen. Hon var judinna och då förstod jag ju genast var hon hade varit.

Det var i slutet av sextiotalet som jag först mötte minnet av Förintelsen. Många av dem som hade överlevt var ännu inte för gamla eller döda. Jag kunde lätt föreställa mig rädslan att bli väckt mitt i natten av Gestapo, skräcken att bli ryckt från sina föräldrar och aldrig få se dem mer, sorgen över att veta att de har dött... Allt det där är bilder som kommer till mig från alla de filmer och tv-serier jag sett. Idag är det annorlunda.

Anne Franks berättelse slutade några dagar innan hon och hennes familj blev upptäckta och bortförda av Gestapo. Jag återkommer ofta till den tanken. Hur hade jag upplevt hennes dagbok om hon hade kunnat berätta om sin tid i koncentrationslägret? Om dagboken hade tagit slut strax innan hon dog av tyfus, 15 år gammal i slutet av mars 1945 i det tyska lägret Bergen-Belsen? Men det är just det som gör hennes berättelse och öde så gripande. För att det bara tog slut. En dag kom Gestapo och tog dem allihop och kvar låg Annes dagböcker, utspridd på golvet i gömstället på Prinsengracht. Vad som hände henne sedan är en del av det outsagda, det oerhörda, det som inte går att berätta om.

Så tycks det vara också med Auschwitz: Det går inte att föreställa sig hur det var där, i nazisternas perfekta dödsmaskin, denna för evigt märkta plats i det sargade Polen där miljoner röster måste ropa än idag efter hjälp, efter nåd, efter hämnd.

Därför måste jag läsa den här boken om Auschwitz. Den bygger på en tv-serie som författaren Laurence Rees arbetade med för BBC, en av dessa imponerande och välgjorda dokumentärfilmsserier om andra världskriget som engelsmännen är så bra på. Jag tänker på The World at War, 26 avsnitt om andra världskriget som gick på tv i början av sjuttiotalet med Laurence Olivier som berättare. Och jag tänker på Band of Brothers, Spielbergs och Tom Hanks tv-serie om den amerikanska insatserna i Europa under andra världskriget. Ett av avsnitten handlar om hur en grupp amerikanska soldater hittar ett av tyskarna övergivet koncentrationsläger, mitt ute i skogen, men ändå tillräckligt nära en stad där alla tycks ha blundat eller tittat åt ett annat håll för att slippa se vad som försiggick. När jag växte upp gick dessutom Förintelsen på tv, serien där Meryl Streep och James Woods hamnar i Auschwitz. Vem kan glömma sådant?

Vi måste ständigt återskapa bilderna av vad som hände i Auschwitz och alla de andra platserna för nazisternas brott, för att vi aldrig ska glömma det oerhörda som hände här i Europa för nu över ett halvsekel sedan. För om ondska är "bara ett sorts oförmåga" då lär vi ju alla vara onda om vi bestämmer oss för att sluta se och låta glömskan ta vid.

På BBC:s hemsida finns en interaktiv karta över Auschwitz. Följ den och minns Auschwitz. Det är vi skyldiga dem som dog. Det är vi tvungna till.
http://www.bbc.co.uk/history/interactive/animations/auschwitz_map/index_embed.shtml

Vacker och ondskefull

Lady de Winter, anno 1948.

Onda kvinnor på film kan man aldrig få för många av. Och att vara kvinna, snygg och kräva sin plats i det offentliga rummet har länge varit en dödssynd. Åtminstone på bio. Det är som om priset för skönhet och att bli sedd, i närbild och med alla tillgängliga tricks för att se så attraktiv ut som möjligt, oundvikligen måste betalas med ond, bråd död och evig stigmatisering. 


Snart är det ju dags för ytterligare en bioversion av den slitstarka klassikern De tre musketörerna. Men ärligt talat, ingen av de tre titelfigurerna, eller ens den fjärde musketören d'Artagnan, vars namn alltid blir så misshandlat på amerikanska, är särskilt intressant i någon av filmerna (jo, Gene Kelly är kul, i versionen från 1948). Nej, det är den farliga och mystiska lady de Winter som lockar. Det är hon som är själva anledningen till den här klassikerns enorma popularitet.


Så låt mig här presentera de damer som genom filmhistorien har spelat henne: På stumfilmstiden gjordes flera versioner av Dumas klassiker, både i USA och i Frankrike, men mest känd blev den som spelades in i Hollywood 1921 med Douglas Fairbanks som d'Artagnan och en viss Barbara LaMarr som lady de Winter. 


Barbara LaMarr var en riktig femme fatale och hade hon levat hade hon nog blivit precis som Norma Desmond i Sunset Boulevard, i varje fall om man får tro det som finns skrivet om henne. Hennes riktiga namn var Reatha Dale Watson och hon kallades för "Girl too beautiful". Redan som tonåring levde hon ett äventyrligt liv och hon avverkade flera män innan hon blev filmstjärna och gjorde succé, bland annat som lady de Winter. Samtidigt festade hon hårt och dog redan 1926, blott 29 år gammal.

Barbara LaMarr som lady de Winter, 1921.

Den första ljudfilmen av Dumas roman gjordes i Hollywood 1935. Det var en ganska häftigt omstuvad version av historien där d'Artagnans flickvän Constance överlever i slutet och lady de Winter begår självmord. Lady de Winter spelades av den engelska skådespelerskan Margot Grahame. Hon verkar ha haft en spännande karriär, uppväxt i Afrika och Englands högst betalda filmstjärna under 1930-talet innan hon for till Hollywood. I USA gjorde hon inte några stora filmer, tyvärr, men hon fortsatte att filma till 1950-talet. Hon föddes 1911, förresten och skulle alltså ha fyllt hundra år i år. Men hon dog 1982 i England.

Margot Grahame som lady de Winter, 1935. 

Bara några år senare gjordes en ny Hollywood-version av De tre musketörerna med den eleganta engelskan Binnie Barnes som lady de Winter. På bilderna från filmen har hon lockigt mörkt hår och ser inte alls särskilt farlig ut. Binnie Barnes hade debuterat inom filmen på 1920-talet och hon var judinna - vad tänkte man på när man gjorde rollbesättningen till denna version år 1939? 

Binnie Barnes som lady de Winter, 1939.

Min favorit heter Lana Turner och 1948 spelade hon lady de Winter, i Hollywoods tredje filmatisering av Alexandre Dumas klassiker De tre musketörerna. Gene Kelly spelade d'Artagnan, June Allyson spelade Constance och Vincent Price spelade kardinal Richelieu, så det finns mycket att njuta av i den här filmatiseringen. Men Lana Turner, i sitt blonda hårsvall och syndiga grön-lila kreationer, är bäst. Titta på henne här igen, är hon inte oemotståndlig?
Tio år senare, år 1958, fick Lana Turner tillfälle att spela ut sin Milady-roll på riktigt, då hennes tonårsdotter arresterades för mordet på mammans älskare. Dottern tycks ha blivit rädd när hon hört mamman gräla med sin nya man, som hade maffia-anknytningar. När hon hörde pojkvännen hota att skada mamma Lana, gick dottern ner i köket och hämtade en kniv, som sedan hittades i offrets mage. Dottern kom lindrigt undan, och skandalen förstörde inte heller Lanas karriär. Senare blev dottern en av de första som öppet levde lesbiskt i Hollywood. Och hon fortsatte att ha en nära relation till sin mor - eller så målas deras historia upp. Själv kan jag inte låta bli att tänka att Lana i själva verket hade ihjäl en bråkig älskare, och skyllde sedan allt på dottern. 

Lana som lady de Winter - bäst hittills.

Innan vi kommer fram till de senaste Miladies finns det en till som är värd att nämnas: På 1960-talet gjorde äntligen fransmännen den överlägset mest påkostade och ambitiösa filmversionen av Alexandre Dumas roman - i varje fall om man får tro kritikerna. Les trois mousquetaires (1961) visades i två delar och Milady de Winter spelades av  Mylène Demongeot, som dock mest ser ut som Brigitte Bardots tvilling.

Mylène Demongeot som Milady 1961.

Faye Dunaway spelade en farlig lady de Winter i en stjärnspäckad version från 1974 och 1993 var det Rebecca De Mornays tur i en rätt campig version där Julie Delpy som spelade Constance skulle ha gjort en avgjort mycket bättre Milady. Jag är inte särskilt förtjust i någon av dessa versioner. Både Faye och Rebecca är alldeles för kalla och ödleliknande. 

Faye Dunaway som Milady 1974.

Rebecca De Mornay

Men nu är det alltså dags för Milla Jovovich att bli Milady. Jag är lite spänd på henne för jag tror att hon kommer att göra en bra lady de Winter. Hon har den rätta hårda glimten i ögat och samtidigt kan hon visa sin sårbara sida. Hon har spelat alldeles för få riktiga hjältinnor på film, men jag minns henne särskilt och med värme i två filmer av Luc Besson: Femte elementet och Jeanne d'Arc. Sedan dess har jag helst sett henne som galjonsfigur för Oréal och i en elak och rolig liten roll i Zoolander. På dem, Milla, för det förtjänar du!

Milla Jovovich - den bästa lady de Winter?

Ulla och Dagmar: En gåta inbäddad i ett mysterium

"Rosebud. Dead or alive. It may turn out to be a very simple thing."

Ur Orson Welles Citizen Kane

Fyrtiotalet inleddes och avslutades med ett mysterium. Vad eller vem var Rosebud -  den döende magnaten Charles Foster Kanes sista berömda ord? I Orson Welles berömda film Citizen Kane är det redaktören Rawlston, som ger journalisten Thompson uppdraget att hitta Rosebud - död eller levande. "It may turn out to be a very simple thing."

Men det är just det som är så svårt att se: hur enkel sanningen kan vara. Och det är detta som slår mig när jag ser på likheterna mellan två av fyrtotalets mest spännande filmer - och den gåta som ligger bakom den en aav dem - och som jag här tänker avslöja.

I Orson Welles film var dock Rosebud inte filmens enda mysterium. Filmen är lekfullt fullproppad av gåtor, ledtrådar, förledande spår och falluckor. Om nu Kane dog ensam, till exempel, i sitt jätteslott Xanadu, vem var det då som egentligen hörde hans berömda sista ord? Och journalisten Thompson, som får i uppdrag att leta rätt på "sanningen" - vem är han? Vi ser aldrig hans ansikte, trots att han är filmens berättare och vår vägledare genom Kanes fängslande levnadsöde. Thompson är en skugga på jakt efter en skugga - se där ett lockande filmiskt trick. I verkligheten hette han William Alland och var medlem av Welles egen teatergrupp, The Mercury Theatre. Innan Welles tog sin teatergrupp till Hollywood för att göra Citizen Kane, medverkade Alland bland annat i deras legendariska radioversion av Världsrymden anfaller. Senare, efter kriget, blev Alland filmproducent och producerade en egen klassiker, Monstret i Svarta Lagunen. 

Citizen Kane - med en svenska undertiteln En sensation - hade svensk premiär den 26 januari 1942, och vi kan lita på att Hasse Ekman var en av dem som såg filmen då, och blev förälskad. Det var så här man skulle göra film! Lekfullt och skickligt, visuellt högtravande, i gränslandet mellan fantasi och verklighet, satir och samtidskritik inbäddat i gåtfullhet och charm... 

Hasse Ekman, jämngammal med Welles och som redan varit och nosat på Hollywood under ett halvårs vistelse där i mitten av 30-talet, gick och grunnade på det hela fyrtiotalet, hur han skulle kunna göra sin egen Citizen Kane. Under tiden skapade han den ena filmen efter den andra i halsbrytande tempo. Efter debuten 1940 med den charmiga Lubitschianska komedin Med dej i mina armar, skrev han och regisserade och spelade med i både sina egna och andras filmer, över 20 filmer bara under kriget. Han lyckades särskilt bra inom komedin och melodramen, men även inom dåtidens actionfilm (flygfilmen), musikal och psykologiskt drama. Hela tiden fullfjädrade han sin konst som filmskapare. Han var en arbetsnarkoman av guds nåde, redan dubbad som svensk films egen gossen ruda och med fadersarvet tungt hängande över axlarna. Hasse Ekman arbetade så hårt och så mycket men aldrig att någon inhemsk filmkritiker utnämnde honom till svensk films Orson Welles...

I Orson Welles film är Kanes gåta verkligen en mycket enkel sak. Det är den släde som den unge Charles lekte med samma dag som hans barndom tog slut. Filmen handlar om att söka ett helt liv efter något som man ohjälpligt har förlorat, och har man inte förstått det så är filmens sista bild, av den brinnande släden med namnet Rosebud, tydlig nog: pengar, makt och berömmelse leder inte till personlig lycka. 

Hasse Ekmans egen "Rosebud" var svårare att klura ut, trots att det precis som i Rawlstons berömda replik, i verkligheten visade sig vara en mycket enkel sak.

Den 6 juli 1946 hittades Ulla Billquist död i sin lägenhet på Nybrogatan 77 i Stockholm. Hon låg på rygg, på en kudde, med armarna i kors över bröstet. Hon hade tagit sitt liv med sömntabletter och gasen stod på. Ytterdörren var låst men köksingångens dörr var inte reglad. Nyheten skakade hela Sverige som under hela kriget betraktat Ulla Billquist som en ljusstråle i en tid av mörker. Hon hade sjungit sig in i allas hjärtan med schlagern "Min soldat". Hon var 38 år då hon dog, mitt uppe i en blomstrande karriär, gift för tredje gången och med en tonårig dotter. Varför ville hon ta sitt liv?

Frågan var en gåta - för många. 

Hasse var uppväxt med en far som var narkoman och bisexuell. Idag är det rörande att se hur respektfullt Gösta Ekman tycks ha blivit behandlad, både under sin livstid som offentlig person och efter sin död, som oefterhärmlig teaterlegend. Här och var, i minnesbilderna som kollegorna har haft av honom under årens lopp, nämns till exempel Göstas knarkmissbruk, men bara i förbifarten, och alltid som något sorgligt och beklagansvärt. Man ville inte se. 

När Hasse gjorde filmen om sin egen familj, Kungliga patrasket (1945), gör Edvin Adolphson ett porträtt av den godmodige, geniale och store inspiratören Gösta Ekman, kryddad med faderlig auktoritet och gammelmansvisdom.

Ingen ville se Gösta Ekman som han också var, i verkligheten.

Jag vet inte om Hasse och Ulla var goda vänner, eller om de ens kände varandra. Men i Ullas tragiska levnadsöde såg han något som han kände igen och som han kunde berätta om. Ulla levde nämligen också ett dubbelliv under sin korta levnad. Hon var lesbisk och hade en relation med en annan kvinna, vars identitet har höljts i dunkel ända in i vår egen tid. På ytan levde Ulla ett vanligt heterosexuellt liv, med familj och barn och i och för sig kanske det kunde vara tillräckligt för att driva någon till självmord på den här tiden. Ända till 1944 var det straffbart att vara homosexuell i Sverige. (Den medicinska stämpeln som psykisk störning låg kvar ända tills 1979.) 

I de nya uppgifter angående Ulla Billquists död som kommit fram i och med Lasse Zachrissons bok förra året, finns uppgifter om källor, som vill förbli anonyma, och som kan bekräfta att Ulla Billquist planerade att begå självmord tillsammans med sin älskade därför att de inte längre orkade med allt smusslande och hemlighetsmakeri. Bredvid Ullas kropp låg en annan kudde och någon har berättat om hur kvinnan som Ulla älskade höll henne i handen medan sömnpillren verkade. Denna person verkar ha ångrat sig i sista stund, och lämnat Ulla att dö ensam. Det finns också andra vittnesmål, som talar för ett annat scenario: En granne såg Ulla komma hem gråtande, samma dag som hon dog. Valde Ulla att dö när hennes älskade svek henne?

Med sin tjugotredje film, Flicka och hyacinter, som spelades in under hösten 1949, vågade Hasse Ekman äntligen göra sin egen Citizen Kane. Filmen handlar som bekant om den ensamma barpianisten Dagmar Brink som tidigt en morgon, av sin hushållerska, hittas hängande i taket i sin stockholmslägenhet. Ett grannpar får ärva Dagmar tillhörigheter och båda drabbas av den mystiska Dagmars öde. Varför ville hon ta sitt liv? 

Maken, en författare av detektivromaner, börjar göra sin egen undersökning och söker upp de människor som har känt Dagmar för att försöka förstå vad som kan ha drivit henne till självmord. Han träffar de män som hon har levt med eller tros ha haft romanser med, fadern som förskjutit henne, väninnan som tog hand om henne. Han träffar alla utom en, den mystiske Alex. 

Hustrun, som är reklamchef på ett bokförlag, visar sig sitta inne med egna uppgifter om Dagmar och i slutet snubblar hon också över sanningen bakom Alex, en sanning som hon väljer att inte avslöja för sin man. 

Alla som författaren träffar beskriver Dagmar som en mycket ensam person, vänlig och generös men också mycket sluten och hemlig. Eva Henning förstärker den bilden när hon spelar Dagmar som en ung kvinna med ett något stelt kroppsspråk i kombination med ett ansikte som i närbild tycks vilja avslöja allt. Vi får höra hur hon ständigt misslyckas i sina försök att leva ett vanligt liv. Här är den första rökridån, som Hasse lagt ut för att dölja vem han egentligen berättar om. 

I en av scenerna med grannfrun Britt Wikner, spelad av Birgit Tengroth, har Britt just hindrat Dagmar från att begå självmord. Efter att Dagmar har försökt förklara sig, manar Britt henne i säng, och med moderlig omsorg bäddar hon ner Dagmar, som snällt har tagit på sig pyjamasen och tagit ett sömnpulver. Kameran närmar sig Evas ansikte medan hon plötsligt börjar tala med Alex, hon återupplever ett minne med den mystiske Alex. Alex och hon ligger på en äng, någonstans ute i det fria. I fjärran hörs kyrkklockorna nere i byn. "Du får inte lämna mig, Alex" säger Dagmar. "Du får aldrig lämna mig."

Strax innan har hon sagt att "Jo, nog finns det en som inte har svikit mig än. Men den dagen det händer, vill jag inte vara med mer."

I Dagmars lägenhet hänger en tavla som föreställer två flickor. De ligger på en äng, ute i det fria, och de är lyckliga. Tavlan syns i bakgrunden när författaren, Anders Wikner, bläddrar igenom Dagmars bokhylla och konstaterar att hon hade de vanliga böckerna som en ung, romantisk, något överspänt figur förväntas ha. Han kallar henne senare för en "dussinfigur", ett otäckt skarpt ord för att komma från en som trots allt konfronterat Dagmars pappa med hans svek mot dottern. Där är Hasses andra rökridå, för att skydda alla paralleller till Ulla. Hasses manlige huvudperson ger upp, han tappar intresset för Dagmar, trots sina ansträngningar. Det kanske är han som är dussinfiguren egentligen, kioskboksförfattaren som ligger till sängs och författar.

Filmen heter Flicka och hyacinter. Titeln syftar på den tavla som konstnären Elias Körner (Anders Ek) målar av Dagmar, medan de lever ihop. Han erkänner dock att han inte har lyckats fånga henne, bara hennes oändliga ensamhet. På tavlan står hon med armarna i kors och med allvarsam blick möter hon betraktarens blick, som en tyst anklagelse. Men varför hyacinter?

I grekisk mytologi var Hyakinthos en vacker ung man som Apollon förälskade sig i. Han blev dödad i ett svartsjukedrama av Zephyrus och Apollon skapade blomman hyacint som en hyllning till honom. Senare har blomman blivit den traditionella julblomman, men den kan också ses som en symbol för homosexualitet. I filmen skiljs Dagmar och Elias åt efter ett uppslitande uppträde på julafton, när Elias kommer hem stupfull. 

Dagmar Brink hänger sig i sin lägenhet efter att ha blivit sviken av Alex, den sista människan som hon ställt sitt hopp till. De ses av en slump på en fest där Alex avslöjar sina nazistsympatier, helt öppet och skamlöst. Det visar sig att Alex är en kvinna. Men den informationen döljer Britt för sin man, i en sinnrikt komponerad slutscen där Britt via ett telefonsamtal får bekräftat det som vi, i publiken, redan vet. Hur ska Dagmar våga leva med en kvinna som är nazist - även om Alex ville det? Alex totala brist på heder och moral, i de korta scener då hon är med, krossar i ett slag de ideal som Dagmar försökt leva efter. Kanske lade Hasse ut ytterligare en rökridå här, eller så visste han också något om Ullas hemliga kärlek. Ullas karriär hängde på att hennes dubbelliv inte offentliggjordes. Kanske hennes hemliga kärlek hotade att avslöja allt? 

När man lägger ihop alla pusselbitarna är det inte så svårt att se vad Hasse har velat berätta om. Han är precis den sortens smugglare som Martin Scorsese talar om, när han beskriver hur Douglas Sirk går till väga för att i sina filmer kritisera dubbelmoralen i 50-talets amerikanska medelklass.

Flicka och hyacinter handlar om Ulla Billquist. Hasse visste det, hans samtid visste det och det är inte svårt att lista ut det, när man ser filmen och sätter den i sitt historiska sammanhang. Men Hasse visste också att den nakna sanningar vill ingen ha. Det är gåtan som driver oss, frågan som som får oss att gå ut och leta, prata med våra grannar, vända på alla stenar och lysa upp i de mörka hörnen. Till och med när sanningen är så enkel att den faktiskt ler mot oss, mitt i solljuset, mitt i filmens titel. Hasse följde ett annat gott råd, som Orson Welles också låter sin filmhjälte Charles Foster Kane lära ut: Vid valet mellan att publicera sanningen eller myten, publicera myten. Så här skriver Hasse själv om bakgrunden till sin film i självbiografin Den vackra ankungen: "(jag) fick ett uppslag från verkligheten: en ung kvinna hade tagit livet av sig, hennes plötsliga slut har kommit som en blixt från klar himmel, vänner och släktingar forskade envist efter motivet för hennes desperata handling. Men gåtan förblev olöst."

Hasses pusseldeckare om Fröken Ensam förblir en av svensk films vackraste filmer från fyrtiotalet. På ett djupare plan är det också en kommentar och en kritik av de lögner som det svenska folkhemmet grundlades på: att Sverige hade överlevt kriget med hedern och samvetet i behåll. Dagmar Brinks självmord handlade också om den förlorade svenska hedern, om alla de brustna ideal som de unga och oskuldsfulla inte orkade leva med, om de tvingades se sanningen i vitögat. 

Men så grym är inte Hasse. Det är gåtan, med sina löften om resor och utveckling och förvandlingar och strider på liv och död, som i slutänden är värd att skildra. Eller som Churchill sa: "a riddle, wrapped in a mystery..."

I Breiviks skugga

Här hemma gulnar björkarna - redan. Det är sommarlovets sista vecka och jag ser på barnen hur trötta de är - redan. Alla börjar vi vår mödosamma återvändo till väckarklockan, busskön, de stulna kafferasterna, det ihållande dåliga samvetet och den helt vanliga, outslitliga vardagsstressen. Men jag kan inte klaga. Jag har haft en härlig sommar, med alla de sommarbad, solstrålar och smultronställen som hör till. Frågan är hur det är möjligt, när detta är sommaren när en ung man ser det som en nödvändighet att döda alla som kom i hans väg, under en skräckens dag i Oslo. 

Det är lätt denna sommar att ställa sig frågan: Vad är ondska? Vad är det som får denne unge man att ge sig själv rätten att ta andras liv på ett så utstuderat sätt, välplanerat, noggrant, ja, nästan proffsigt? Vad är det för gen som möjliggör sådan total känslokyla, sådan brist på medmänsklig respekt och oförmåga att tänka sig in i framtiden, inte bara för dem som överlevde och måste lära sig att leva sina liv med trauman, utan också det samhälle som på något sätt ska fortsätta att leva med ett sådant monster? 

Den högerextrema förankringen och de militära fantasierna har säkert varit avgörande för denne unge mans förvandling från vanlig ungdom på glid till monster, i ordets rätta bemärkelse. Men det finns lika säkert många andra unga män eller kvinnor, svikna av sina föräldrar, ensamma, arga och utanför med samma möjligheter och handlingskraft att kunna utföra liknande dåd, men som inte gör det. 

Så varför gjorde Breivik det han gjorde? Det är en hopplös fråga, tycks det mig, och jag ögnar håglöst genom tidningarna och går istället och sätter mig med en bok om Anne Frank med vittnesmål från dem hon träffade i lägren innan hon dog, samt Gitta Serenys böcker - de bästa som har skrivits om det obegripliga som vi kallar ondska.


Boken om Anne Frank hittade jag av en slump i ett antis på Tegnérgatan för många år sedan, på den tiden när jag var smått besatt av Anne Frank. Boken publicerades tio år efter att den berömda dagboken gavs ut och är i många stycken ett slags fanzine, det finns till exempel många referenser till den teaterpjäs byggd på dagboken som spelades överallt i västvärlden under 50-talet. Men det riktigt intressanta är intervjuerna med dem som ännu hade färska minnen av Anne och som författaren träffar, främst hennes pappa Otto Frank som var den enda i familjen som överlevde, och så Miep Gies, sekreteraren som var familjens vän och livlina under de nästan två åren i gårdshuset. Författaren hänger sig också länge kvar vid frågan om vem som kan ha angett judarna på Prinsengracht. Vem var den mystiske M? 

M arbetade nere i kontoret under gårdshuset och han var inte invigd i hemligheten. Men, som någon av de andra som intervjuas i boken säger, det kan ha varit en lätt sak att till slut börja ställa sig frågor om varför pennorna var annorlunda uppställda på måndagen, eller vem som gett katten mat, trots att ingen varit där under helgen? De som gömde sig i gårdshuset var alltid mycket försiktiga när de rörde sig i det tomma kontorshuset, men det räckte ju att någon glömde bort sig, bara för ett ögonblick, för att spåren efter dem skulle kunna gå att upptäcka. Vem denne M var förblir dolt, men parallellen till Fritz Langs berömda film undgår knappast den som läser boken. 

Gitta Serenys författarskap måste betraktas som ett av de märkligaste och modigaste under 1900-talet. Efter andra världskriget arbetade hon med att ta hand om föräldralösa barn. Senare blev hon journalist i England och följde den monstruösa rättegången av flickan som mördat två småpojkar, Mary Bell. Det ledde till ett livslångt engagemang för att förhindra att barn i domstolar behandlas som vuxna. Parallellt med detta ägnade sig Gitta Sereny åt att göra djupintervjuer med två av nazismens främsta figurer: Hitlers favoritarkitekt Albert Speer och Franz Stangl, kommendant i Treblinka. Böckerna om dessa båda män är nog det bästa jag läst om ondska - eller vad vi nu ska kalla det. 


Det ger mig en smula hopp att dessa böcker finns och att det finns människor som Gitta Sereny som envist ägnar sitt liv åt att försöka förstå - medan vi andra helst tittar åt ett annat håll. 
Breivik borde läsa dem.

Ingen sommar utan Hitchcock

Min barndoms somrar på det ljuva 70-talet handlade mycket om film - och mormors sommarställe på Karlsudd utanför Vaxholm där jag tillbringade större delen av mina sommarlov. Där såg jag mina första Hitchcock-filmer - Rebecka, Spellbound, Notorious - och drabbades av den obotliga kärleken till svart-vitt foto, det välskrivna manuset, kläder av Adrian eller Edith Head och musik av Miklos Rosza...  

Martin Scorsese sa en gång att det enda botemedlet mot sjukdomen att ständigt behöva se mer film, är att se mer film. Så i går kväll tyckte jag att det var dags att plocka fram sommarens Hitchcock-film.

Det blev Skuggan av ett tvivel, en av Hitchcocks mindre kända 40-talsfilmer, från 1942. Jag vet inte varför jag valde just den. Det är en ganska ovanlig Hitchcock-film, i synnerhet för att vara en av hans amerikanska filmer. Här är det småstadsidyll som gäller. Platsen är Santa Rosa, Kalifornien, där större delen av filmen spelades in och tillvaron är präglad av välordnat vardagsliv och familjeliv, pappa jobbar på bank, mamma lagar lönnsirapspaj, trafikpolisen vet varje medborgares namn och biblioteket har öppet till nio på kvällen. 

Äldsta dottern Charlie är döpt efter mammas yngre bror, morbror Charlie, och lagom när unga Charlie bestämt sig för att livet är urtråkigt och hon önskar att morbror Charlie kom för att pigga upp familjen, dyker han faktiskt upp. Uncle Charlie stiger av tåget i Santa Rosa i ett olycksbådande svart rökmoln och låter skamlöst släktingarna kånka bort hans bagage till den väntande bilen och det prydliga hemmet där han har den oförvitliga rätten att bli bortskämd. Men unga Charlie är alldeles för lycklig för att ana någon oråd - än. 

Skuggan av ett tvivel är en otäck film men på ett mycket subtilt sätt. Uncle Charlie kommer till familjen Newton i den ljuvliga lilla kaliforniska staden med sin skrämmande människosyn och sin förföljelsemani - som visar sig vara helt befogad. Två män förföljer Uncle Charlie som är misstänkt för mord på tre rika gamla damer. Tidningarna kallar honom för Glada änkan-mördaren. 

Vi får inte se något av de otäcka dåd som Uncle Charlie misstänks för. Faktum är att allt som är otäckt sägs i förbifart, i dialogen, eller med stumt eftertryck i bildkompositionen, som när Uncle Charlie på avstånd betraktar sin systerdotter som naturligtvis har upptäckt hans hemlighet. Joseph Cotten spelar Uncle Charlie och Teresa Wright spelar hans unga systerdotter. Deras scener tillsammans är väldigt spännande eftersom de också lurar på en egen, alldeles förbjuden hemlighet: unga Charlies omöjliga kärlek till sin morbror. 

Runt omkring dem pratar de övriga familjemedlemmarna, grannarna och vännerna på som vanligt och det är lite som att kika in i en helt vanlig familjs vardagsliv, anno 1942, innan USA har beslutat sig för att gå med i det krig som förmörkar resten av världen. De lever i en bubbla och bubblan är på väg att spricka när som helst.

Filmen slutar plötsligt, utan att något egentligen blir upplöst eller förklarat, utom den ganska tydliga vinken om att unga Charlie kommer att gifta sig med en av detektiverna som jagade hennes oncle Charlie. 


Enligt Francois Truffaut var Skuggan av ett tvivel den film som Hitchcock tyckte bäst om. Hitchock själv dementerar kvickt den uppgiften i deras utsökta bok tillsammans, Samtal med Hitchcock. Men sedan talar han med ömhet om den, så man får lov att tro vad man vill.

Själv vet jag inte vad som fick mig att välja just denna Hitchcock-film. Men kanske finns det ändå något att se och fundera över, i skuggan av Utöja, som handlar om oskuld förlorad och vuxna som förlorat sin tro på andra människor och närt ett oresonligt hat i hjärtat av en idyll.

Jag älskar att flyga

Jag älskar att flyga. Känslan av att flyta omkring i en stor klick vispgrädde, viktlös och avslappnad och fullständigt lugn, bortom alla faror... Det är helt oslagbart. Och medan jag mumsar på den alltid lika kuriöst klena flygplansmaten eller bläddrar i de fåniga tidningarna, funderar jag på att mitt liv och min familjs ligger i händerna på några människor där framme i cockpit som jag inte alls känner och inte ens vet om jag kan anförtro våra liv åt - och finner tanken helt acceptabel. Den är helt enkelt nödvändig för att jag ska kunna njuta av varje sekund här uppe, högt över alla molnen, inklämd mellan en tjockis och en dam som löser korsord, medan min blick följer det gula bandet på golvet som leder till nödutgången, och jag funderar över vem som ska hjälpa mina barn om jag inte överlever och vi kraschar.

Man ska naturligtvis inte tänka på sådant när man flyger. Och det gör jag inte heller. Jag sitter hemma i trygghet och ser på kvällshimlen utanför mitt sovrumsfönster. Men en av oss i familjen sitter just nu på ett plan, åtta timmar till Peking, och jag vill överföra lite av min positiva energi till honom - ungefär som Steve Martin gör med Tina Fey i en av de roligaste filmerna jag vet, Baby Mama.

Jag tänker på Leonardo Di Caprio i Catch me if you can. Jag älskar när han först inte kan hitta sin sittplats inne i cockpit och sedan beställer ett glas mjölk av flygvärdinnan. I The Aviator finns en annan rolig scen när Leonardo, i rollen som Howard Hughes, lär Cate Blanchetts Kate Hepburn att flyga. Och i samma film finns en helt underbar scen när Hughes är mitt uppe i inspelningen av sin flygfilm Hell's Angels och tappar tålamodet över att 30 kameror fastmonterade på flygplan uppe i luften inte kan förmedla den sanslösa upplevelsen av att faktiskt befinna sig där uppe. Här är det helt klart regissören Martin Scorsese som kommenterar svårigheten i att skapa filmkonst. Det är inte nödvändigtvis den som har flest och bäst filmkameror som gör den bästa filmen.

När jag var yngre tyckte jag mycket om Flying down to Rio, en film från 1933 som knappast är värd att nämnas då den erbjöd ett ganska simpelt eskapistiskt nöje samma år som vansinnet fick fotfäste i Europa när Hitler kom till makten i Tyskland. Men det var den första av tio filmer med Fred Astaire och Ginger Rogers - och någonstans kanske jag ska nämna detta då Ginger Rogers hade fyllt 100 år i år om hon hade levat. I Flying down to Rio dansade Astaire-Rogers The Carioca och spelade egentligen second leads och dessutom är ingen av dem med i filmens stora production number: en massa söta flickor har spänts fast på flygplan som sedan ser ut att flyga med dem på, och dessutom sjunger de! Det är ett gulligt nummer även om filmtricket är ganska töntigt och varken kunde tävla med Hughes storhetsvansinne eller vår egen tids nästintill perfekta datoranimeringar.

Men visst låter det kul? Tänk dig att stå på vingen av ett plan och både sjunga och dansa!

Chihiros hårband

Medan jag plockar krusbär i trädgården tänker jag på att flyga. Under förmiddagen har vi tittat klart på Spirited Away - ett kärt återseende efter att filmen varit utlånad till kompisar i över ett år - och ett av kännetecknen i Miyazakis underbara filmvärld är just flygandet. 

Chihiro är 10 år, precis som min Lisa är just nu, och hon och hennes familj är på väg till ett nytt hus, en ny miljö och en ny skola. Chihiro gillar det inte alls och surar i baksätet av bilen. Då kör pappan in på en främmande väg, drabbas han av nyfikenhet och kör på allt fortare genom den vilda växtligheten. Genom fönsterrutan ser Chihiro stenstatyer i skogen som ler mystiskt mot dem. Plötsligt bromsar pappan in mitt framför en stenstod som tycks vakta en märklig öppning. Pappan drar med sig mamman ut på en promenad för att utforska platsen och ingen av dem lyssnar på Chihiros protester. Chihiro tvingas följa med, fast hon inte vill. I slutet av en mörk tunnel ligger något som liknar ett övergivet stationshus. Där öppnar sig ett hav av gräs och mjuka kullar och ljusblå himmel. 

- Vi skulle ha tagit med oss lunchmackorna, säger mamman. Och så fortsätter de gå över det inbjudande gräset med Chihiro i motvilligt släptåg. De kommer fram till något ännu häftigare: en stad, där det ligger restauranger i långa rader längs pittoreska gator. Pappan vädrar i luften och känner genast doften av godsaker! Och så rusar han och mamman bort och sätter sig och börjar ta för sig av maten som står framme vid en uteservering.

- Vi kan betala när de dyker upp, säger pappan och refererar till det som vi alla tänker: Vem har lagat all den här maten? För vem? Här är ju ingen alls!

Så börjar Hayao Miyazakis Spirited Away och ni ser hur lätt jag flyger iväg. Det här handlade dessvärre mer om mat än om att flyga. Och så hade jag ju lovat barnen att inte bli för långrandig. Så för att göra en lång historia kort slutar Chihiros äventyr med en härlig flygning på draken Haku, efter att hon har övervunnit sina egna rädslor och förvandlats till en riktig hjältinna. Tack vare Haku, och flera andra små och stora medhjälpare, har Chihiro hittat till häxan Zeniba, tvillingsyster till till den elaka häxan Yubaba som har förtrollat Chihiros föräldrar till grisar. 

Zeniba ger Chihiro ett magiskt hårband, gjort av det garn som hon spunnit under Chihros besök, och så säger Zeniba att Chihiro egentligen alltid har haft kraften inom sig. Precis som fén Glinda säger till Dorothy à propos de rubinröda skorna som häxorna slåss så mycket om i Trollkarln från Oz. Det är, som Miranda säger, många saker som är lite konstiga. Men så är det ju ofta i sagornas värld.

Sådant tänker jag på medan taggarna från krusbären rivs och vinbären går sönder när jag drar dem av buskarna för häftigt. Sedan går jag in och syltar och saftar. Känner mig som lite som en annan, mer beskedlig sorts häxa, som mammahäxan i Pija Lindenbaums sagobok Glossas café. Snart börjar det lukta vrålgott i köket och det blir en tapper liten samling burkar - gula och röda: röd vinbärssylt och saft och krusbärssylt. Jag bestämmer mig för att göra en krusbärspaj till efterrätt och tittar i min och Marias Filmkokboken - för första gången på flera år. Snövit bakade ju en krusbärspaj när den elaka styvmodern kom på besök. Nu väntar jag faktiskt ingen sådan men jag älskar krusbärspaj.

Den blir ganska god, vilket även Daniel påpekar när vi sitter framför teven och tittar på det tionde kapitlet av den kinesiska teveserien The Great Revival som vi har fastnat för. Den handlar om maktkampen i Kina för tre tusen år sedan mellan kungadömena Yue och Wu. Det är ruskigt spännande. Det svagare riket Yue har precis vunnit sin första stora strid och kungen av Wu har fått en pil i foten. Med uppbådande av sina sista krafter, stapplar han ut ur det övergivna fortet där hans trupper har förskansat sig och tittar för sista gången på sitt älskade rike...